Hugsvala över Sibbe Bus alias Silver von Schwartz

Husse hämtade dig med bil i Stockholm. Du var från Storuman. Vi bor i Lund. Husse som inte tycker om att pladdra ringde full av iver hem för att tala och om hur söt du var där du låg och sov i framsätet. Du var liten, så liten men kaxig och kavat, lycklig och totalt orädd. Det blev full rulle och fart och fläng på ett ögonblick. Du var sorglös såväl i sömnen, där du låg med tassarna i vädret, som i vaket, till en början, ostyrigt tillstånd. Vi tittade på dig som förhäxade när du sov, men vågade inte peta på dig. ”Man ska inte störa en valp som sover.”

Dina valptänder var vassa som knappnålar. När vi skojade och stojade med varandra fick jag rivsår på händerna. Folk undrade om vi skaffat katt. Det var rätt mycket katt över dig, faktiskt. Hoppandes och stående på dina bakben, vevade du med dina tassar i luften mot mjuka leksaker och tussar i trådar. Du kunde sträcka ut dina bakben rakt ut, liggandes på mage.

Du var självständig och hade integritet. Du var avlad för att jaga råttor och möss men det var du inte mycket för. På den punkten hade det kunnat bli reklamation för fel i bruksanvisningen. Likaså om vi hade köpt dig för att få gos. Att gosa var inte din favoritsysselsättning. Matte fjäskade, bönade och bad men fick nobben. Du ville busa och leka. Det var du som bestämde här hemma. Ja, det blev så.

Du bad mig jaga dig runt borden i hemmet, fram och tillbaka, medsols och motsols. Du bad mig fånga dina leksaker och springa upp och ner för trappan, in i sovrummet, upp i sängen, ner från sängen, in i köket tillbaka till hallen, in i TV-rummet och vända om och göra om proceduren från andra hållet. Om och om igen. Du fintade mig och jag dig. Jag gömde mig bakom ett hörn. Du tvärbromsade och lyssnade koncentrerat. Jag smög och försökte göra mig ljudlös. Du lurade bakom väggen och tassade tyst tills jag såg nosen sticka fram bakom dörrfodret. Så där höll vi på och överraskade varandra i vår egenhändiga ”tittutlek”.

De sista åren fick du nya ryck. Du bjöd upp till en komisk dans genom att kasta fram dina framben i en lustig och sprallig hopp- och marschlek. Det var omöjligt att hålla sig för skratt när vi såg dig. Du ville förstås ha med mig i leken och jag kunde nästan höra dina finurliga skratt också. Och dragkamp älskade du, förstås. Det var livat. Du bad mig dra i en pinne eller leksak som du höll i benhårt i med tänderna som en ettrig terrier. ”Grrrrrrr…”  sa du…”Mer, mer! Dra mer!” Du kastade huvudet från ena sidan till den andra – med dina leksaker i munnen och skakade och ruskade om dina ”fångade byten”.

Allt i livet var livat för dig. Du var festprisse och älskade stå i centrum i folkmassor. Var det kalas vägrade du gå och lägga dig i sängen ända tills den sista personen gått, om det så var klockan 05.00 på morgonen. Hade vi satt ett spänt skinn med resonanslåda under din viftande svans hade du kunnat ta plats i en orkester som trumvirvelmästare. Livet var för dig en fest, från morgon till kväll. Du kunde konsten att roa dig och njuta av livet.

Kom igen nu!” ropade du i din ljuva ungdom, till en moderlig boxertik på 50 kilo i hundgården. Du hade hunnit bli tre månader gammal och ansåg dig vara störst i kvarteret.”Hmm… du var mig en vildsint liten filur! Så du vill leka?”  log boxertiken och lyfte lätt på vänster framtass. Med den roade hon sig med att rulla runt dig på rygg som om du var en liten ullboll. Du for blixtsnabbt upp igen. ”Kom igen!” gastade du på nytt. ”Åh du lille söte” svarade boxertiken ochrullade lättsinnigt runt dig på marken en gång till. Boxern lekte godmodigt, till synes leendes i mjugg. ”Du är inte stor du, lille vän” , sa hon. Det stämde förstås inte med dina mått mätt.

Som ung hund for du fram i hundgården med en hastighet som en avskjuten pil från en pilbåge. Du svischade förbi som ett ilande streck längs med marken, ivrigt rusandes efter pinnar och andra hundar som liksom du, älskade att jaga runt i full galej.

När vi var ute på våra promenader trippade du med en studsande gång, med huvudet långt fram och högt från kroppen. Dina öronlappar fladdrade upp och ner som sidenmjuka fågelvingar. Både du och jag njöt när jag masserade dina öronlappar. Lätt, försiktigt och mjukt. Dina ögonlock föll ner och du blev lugnt och behagligt såsig. Du var alltid nyfiken. Utforskande. Allt som kunde inspekteras skulle studeras. När sopbilen kom utövade tillsyn som en förman. Ditt huvud svängde fram och tillbaka när de gick in och ut ur sophuset för att tömma våra containrar i sopbilens sopgap därbak. När bildörrar öppnades mot trottoaren hoppades du på att bli inbjuden på en äventyrlig åktur. Extra uppmärksam var du på dofter. Förstås. Du var ju hund. På långt avstånd visste du vad som fanns bakom buskar och träd, även om någon i familjen hade gått åt ett visst håll. Du borrade nosen i marken och fick gräs, blad, småpinnar, kardborrar och hasselhäng över hela huvudet. När det var vinter lekte du snöplog och hoppade upp och ner i det vita pudret.

Handen på hjärtat. Du var en byracka. Så fort en tik dök upp blev du påflugen i din uppvaktning. De första åren blev du utskälld fler gånger än du fick positiv respons. Det hände att jag fick skämmas och be om ursäkt för ditt beteende och ta dig därifrån. En tjusig foxterriertik du ansträngde dig att visa din bästa sida för, suckade högljutt av ointresse, under det att hon fällde ner sina ögonlock med sina långa ögonfransar. Hon framstod, där hon satt på gräsmattan, som en överlägsen och vacker dam från rivieran. Det var inget som fick dig att sloka. Inga bannor, inga avvisanden tog på ditt självförtroende eller ditt goda humör. Du studsade glatt vidare i livet.

Envishet, var en egenskap du bar du med dig in i slutet. Du var sensitiv och snäll men inte sentimental. Du var inte den som lade nosen i knäet för att trösta med medlidsam blick om någon var ledsen. ”Sitt inte där och häng och tyck synd om dig själv! Gör något ball med mig i stället! Kom igen! Hitta på något lattjo lajban, vet ja`!

Var matte sjuk och trött och behövde ligga till sängs fick jag barska order: ”Upp med dig, matte! Nu ska vi ut! Nu ska vi leka!” Du tog för dig och visste ditt värde. Utan självtvivel, Molokna miner låg inte för dig.

Det hände att jag blev irriterad trots min stora och villkorslösa kärlek till dig. Efteråt fick jag hutlöst dåligt samvete och översköljde dig med kärlek och bön om förlåtelse. Till exempel när du dök fram ur buskagen med döda kadaver i munnen. En gång fick jag peta ut en död råtta som stack ut med svansen ur din mun. Då var jag inte glad. Vassa gamla ben från fåglar och andra djurlik var din passion. Inte nog med att det var äckligt i mina människoögon. Du kunde bli sjuk. Märkligt nog jagade du inte gärna levande djur. Det hände både en och två gånger att vi såg vi en tyst kaninunge sitta blick stilla vid en gräskant med en smått förskrämd blick. Du satte dig försiktigt mitt emot och mötte kaninens förvånade ögon med öm men frågande blick. ”Vad är du för ett djur?” tycktes du undra. Att få fågelmassor att lyfta från marken med högljudda flax var en annan femma. Det var kul, för det lät, skränade och förde ett dånande liv mellan husen.

”Sibbe, han är en superhund!”  sa en av våra bästa hundkamraters matte. Jag, din matte som mäter en meter och 82 centimeter i strumplästen blev ännu längre. Stoltheten steg mig nästan över huvudet. Du var familjens pärla, familjens kung och överhuvud med glänsande krona. Du band ihop oss. Husse, matte och min son är alla envisa, egensinniga och en aning udda. Vi älskar varandra över allt annat men vi är olika och kan tidvis dra åt olika håll. När du kom, neutraliserade du oss till en väl sammanhållen enhet. Överallt blev du älskad och omtyckt, av hundar såväl som människor. En bichon frisé var den enda hund du inte kom överens med. Den lilla vita hundens husse och matte och jag förstår än idag inte, vad som gjorde att ni mopsade upp er när ni sågs. Ni blev bjäbbiga och besvärliga, ni blev löjliga tramsmörtar som tappade all intelligens och värdighet. Den andra hundens husse eller matte och jag blev tvungna att skilja er åt, fastän vi gjorde allt vi kunde för att ni skulle komma överens och sluta upp med att reta upp er på varandra.

Hur kom det sig att vi skaffade hund? Jo, det ska vi berätta. Det började med din mormor Bus. Hade Bus inte funnits hade inte du funnits. Husse lovade i ett svagt ögonblick vi skulle vara hundvakter åt Bus. Underförstått – jag skulle ta hand om Busmedan han varpå jobbet, eftersom jag jobbade hemma. ”Hundvakt?!” sa jag i telefon när husse berättade att han givit mig en hemuppgift. ”Jag vet ingenting om hundar! Jag vet inte ens hur jag ger dem mat, hur mycket och när, hur ska jag hinna? Jag har också jobb att sköta!”  ”Fast…ok”, tänkte jag. ”Jag får väl göra det då, det kan väl inte vara så svårt.”

”Hundvakt?!” sa jag i telefon när husse berättade att han givit mig en hemuppgift. ”Jag vet ingenting om hundar! Jag vet inte ens hur jag ger dem mat, hur mycket och när, hur ska jag hinna? Jag har också jobb att sköta!”  ”Fast…ok”, tänkte jag. ”Jag får väl göra det då, det kan väl inte vara så svårt.”

Det var då jag fick lära mig vad det innebär att vara dvärgschnauzer. Är man dvärgschnauzer är man e n v i s. Man går som man vill, när och hur man vill. Man stannar om man vill och man står där man står så länge man vill.

Bus kunde stanna upp mitt i steget och där stod hon och stirrade på mig som en ilsken tjur. Med lock och pock försökte jag få Bus att gå framåt. ”Njet! Jag rör mig inte ur fläcken. Du kan dra i kopplet och böna och be hur mycket du vill. Här står jag och här tänker jag stå. Gå du om du vill gå.”

Så där stod vi. Jag sa till husse: ”Aldrig att jag skulle vilja ha en dvärgschnauzer. Jag fixar inte den envisheten.”

Men …man kanske kan kalla det utveckling eller slump. Det kom nämligen in ännu en dvärgschnauzer i vårt liv, din moster Nibbe.

Din mormor var smart, mentalt stark och tillgiven. Hennes syster Nibbe var av nervösare karaktär. I pälsen, salt och peppar, ej svart och silver som du och mormor Bus.

Nibbe tordes inte gå i trappor. Jag tror det var när jag lärde Nibbe gå i trappor som jag fick Bus förtroende. Bus stod på översta trappsteget och iakttog oss nogsamt i våra förehavanden. Jag lockade Nibbe att ta ett steg i taget, med belöning efter varje framsteg. Efter en vecka tvekade Nibbe inte en sekund att gå tre våningar upp i vårt trapphus utan hiss.

Jag tog en gång hand om Nibbe i en vecka i sträck. Nibbe låg bredvid mig i en saccosäck, samma saccosäck som du Sibbe, sedermera valde ut som en av dina favoritliggplatser. Nibbe trivdes, även hon, med att vara i närheten av mig. Men allt ljuvt tar en dag slut. Underbart är kort. När Nibbes husse och matte ringde på dörren gjorde jag allt jag kunde för att kamouflera mitt hopp om förlängt förordnande. Kunde jag manipulera dem att inse att de inte hade möjlighet att ta hand om Nibbe just nu när de jobbade på annan ort, långt upp i Sverige?

” Nej, du. Vi vill gärna ha tillbaka vår hund. Det är kanske dags för er att skaffa en egen dvärgschnauzer?”

Bus och Nibbes matte var till min besvikelse snabbtänkt… Tack vare det såddes ett frö som började gro. Vi beställde dig innan du ens var påtänkt. Din mor Elsa skulle paras. Ditt namn kom naturligt som om det lades fram till oss på ett bord. Jag hade fastnat i mina funderingar kring en 1500-talssläktings gåtfulla ursprung vars förnamn var Sebastian. Sebbe var närvarande i vårt nu. Sebbe + Nibbe blev Sibbe. Vi blev med Sibbe och gick i väntans tider. Vi skulle bli med hund. När du såg dagens ljus för första gången såg kennelägaren genast att du var vår Sibbe. Hur kunde hon veta?! Hur kunde hon veta att du var som klippt och skuren för vår familj? Att du skulle passa som hand i handske i vårt personlighetsgalleri? Att du var superhunden. Vår superhund.

Nio veckor gammal kom du hem till oss. Du skuttade djärvt fram mot mig utan minsta tvekan. Svansen viftade. Du tog för givet att ingen kunde motstå din charm. Du föddes med en inre tvärsäkerhet. Hädanefter fick matte inte en lugn stund. Från och med nu var vi alla för evigt fästa vid dig med känslomässiga tryckknappar. Du skulle bli bostadsområdets herreman, liten på jorden men stor i ”orden”. Det blev ”Sibbe first” i vår familj.

Idag den 19 april 2024 det två månader sedan du lämnade oss och gick över till andra sidan. Ibland lider jag av hundabstinens så det gör ont i kroppen. Tårar tränger sig då och då fram. Jag fick en traumatisk chock av smärtan att se dig dö av veterinärens spruta. Vi hade lovat att aldrig svika eller överge dig. Aldrig någonsin. Familjen var på plats. Vi hade tänt levande ljus och satt en ymnig och väldoftande blomsterbukett på bordet.  Jag hade ägnat timmar åt att finna den rätta bakgrundsmusiken och att skapa en fin atmosfär omkring dig. Du föredrog, den sista halvtimmen av ditt liv ligga bredvid mitt emellan min son och hans flickvän som satt i soffan. Du lät dig bli kliad bakom örat. Du var härvidlag trött och dåsig av höga doser smärtstillande. Men du såg lugn och harmonisk ut. Det fanns fortfarande ingen tillstymmelse till oro i din kropp. När veterinären gick till sin dogtorväska och plockade ut vad han behövde för det sista rycket kröp du upp i husses knä. Jag har alltid varit svartsjuk på husses knä. Husses knä var mer rofyllt, har jag förstått. Matte har ett livligare temperament. När vi var ute hade jag bäst kläm på dig. Jag skröt med det. Du lärde dig vad du kunde göra med den ene och den andre. Du hade inga som helst problem med att dra nytta av människors olika egenskaper och vilka som gynnade dig mest och bäst i stunden. Vi försökte i din sista stund på jorden vara sturska och starka. Vi ville ge dig mod att lätt glida över regnbågsbron för att kasta dig ut i de sälla jaktmarkerna. Vi klarade det hyfsat. Eller – med nöd och näppe. Efter den andra sprutan bröt jag ihop. Trycket inifrån trängde sig igenom min bröstkorg som om någon slet ut hjärtat på mig med sina bara händer. Jag började gråta hejdlöst. Där, i soffan, låg du nu plötsligen livlös, utan din djupa och levande, talande och magnetiska blick. Dina ljuvliga ögon som jag sett in i på nära håll ett oräkneligt antal gånger, dina ögon som hypnotiserade mig till eufori. Din mun låg vidöppen och jag såg hur dina tänder grånat och åldrats. Du behövde ta bort tandsten och även dra ut några framtänder. Vi hann inte med det. Dina bakben vek sig. Den sista veckan vinglade du omkring som en överförfriskad student som fått i sig för mycket under nattens festande. Vi ville inte se dig i det tillståndet. Du gnydde och vred på dig de sista dagarna. Du fann ingen ro, inte i någon liggställning. Du vankade av och en som en osalig ande och fick svårt för att sova på nätterna. Den dagen alla hundägare bävar inför hade närmat sig. Livets skoningslösa avtal gjorde sig påmint. Livets villkor är att vi får livet till låns – eller inget alls. Take it or leave it. Vi satsar allt vi har och kan medan det pågår. Sedan tas det ifrån oss, utan pardon.  

Bus. När du som det yrväder du var, liknade Bus, ja du var mormor upp i dagen, blev du kallad Sibbe Bus. Fanns det en stämning av högfärd i sammanhangen vi vistades i, presenterade vi dig retfullt som Silver von Schwartz. Kärt barn har många namn. Du gick du hem överallt, i alla olika sorters miljöer. På bussar och tåg väckte du positiv uppmärksamhet. Folk log och berömde dig och gav dig smicker.

 Du hade blivit en stenhård förhandlare om du var människa. När du likt din mormor Bus ställde dig i ett hörn av trottoaren som rundade ett kvarter testade jag din uthållighet. Hur länge skulle du envisas med att inte gå dit jag bestämt? Du hade satt dig ner. Precis som mormor, din. Ditt beslut var oåterkalleligt. ”Går du inte åt mitt håll går jag ingenstans”, sa du. ”Ok!” svarade jag. ”Då får du sitta där.” Jag vände ryggen till, tog tiden och väntade. Du blängde. Jag sneglade baklänges mot dig, men stod kvar där jag stod. Efter en kvart rörde du på dig. Åt mitt håll. Efter den gången fattade vi beslut i mjukare samråd. Vi lärde oss att förstå varandra. Du var min närmaste vän. Du var husses mest älskade varelse och vår sons lekkamrat.

Överallt finns du kvar i mig och husse. Vi hör inga tassar. Du följer inte längre efter oss i köket och tittar uppfordrande på godisskåpet ovanför kylskåpet. Det är mindre grus i lägenheten. Det är lättare att städa men tråkigare, för det är öde, tomt och bedrövligt tyst och livlöst.

Vi har tusentals minnen av dig. Dem bär vi med oss tills det är vår tur att bli hemkallade. Det finns de som säger att vi möter våra hundar på andra sidan. Ingen vet med säkerhet.

Jag såg ett citat på engelska av Will Rogers:

”If there are no dogs in heaven, then when I die I want to go where they go”

Vi har varit med om dig. Därför kan vi aldrig förlora dig.

Matte, Agneta, husse Lars och lillhusse Alexander.