Naturliga reaktioner på sorg

Insikten om att en relation aldrig kan vara för evigt är bland det svåraste vi kan uppleva. Att förlora en anhörig, ett djur eller en nära vän försätter hela kroppen i obalans, och kan skaka om hela vår grundval för existensen. Döden eller förlusten kan vara väntad, eller chockartad. Tomheten blir en akut saknad, ett skri ut i luften, en frånvaro. Längtan till kontakt finns kvar, men ingen finns att skapa kontakt med. Förlusten av anknytning och kontakt kan skapa panik och skräck.

Fysiologiska reaktioner på sorg

Fysiologiskt kan det kännas som att förlora marken under fötterna, eller att hela jorden skakar. Hela kroppen hamnar i obalans: hjärtats slaghastighet, hormonnivåer, sömn och immunsystem påverkas. Du kan få huvudvärk, ångest, spänningar och bli trött. Du kan känna dig avstängd, avdomnad och tappa aptiten. Känna rädsla, fasa eller intensiv sorg, få muskelspasmer, få svårt att koncentrera dig och minnas. Den här upplevelsen kan i sig vara chockerande och få dig att känna det som att du förlorar förståendet. Nervsystemet saknar de lugnade signaler som fanns förut. Du letar hela tiden efter tryggheten som fanns i den älskade, och det blir brutalt att gång på gång upptäcka att tryggheten saknas. Inga tassar i parketten, tomt i sängen, rutinerna ändras. Ensamhet. Tomhet.

Dessutom kan roller, rutiner och vardagen störtas om, och ändra din identitet och självbild. Du är inte längre en hundmänniska eller kattägare. Du hör inte till promenadgänget längre. Telefonen tystnar. Även existentiella frågor kan väckas kring din egen dödlighet och vår  sårbarhet och litenhet i världen. Du blir abrupt medveten om att farliga saker kan hända.

Läkning

Läkning tar tid. Ibland kan det ta flera år att sörja en förlust eller en svår barndom. Om du är ledsen kan du behöver anpassa ditt liv efter det. Det finns en stor risk att du fastnar i shut down vid sorg eller förluster. Du behöver minst en person som orkar stanna med dig när du sörjer, oavsett hur lång tid det tar och hur uppslitande det blir. Det kan vara svårt att få till i ett samhälle som undervärderar känslor och övervärderar lycka, rationalitet och logik, och som inte alltid värderar det nära band vi har till djur. Omgivningen kan ha en önskan om att sorg ska ske inom ordnade former, med hjälp av viljestyrka. Men det finns inget som en dålig respons – alla reaktioner är funktionella och bör ses som händelser i kroppen som är till för att hjälpa dig. Sorg och förluster skapar en högriskmiljö för att du ska uppleva fara och hot mot din tillvaro som du känner den, och det är viktigt att omgivningen har förståelse för den här rädslan hos den drabbade. Du behöver bli förstådd i tider av extrem stress och smärta. Kanske har du förlorat en hund eller katt som skötte vakten och larmade när en fara närmade sig? Det tar tid att ställa om.

”Jag hör och ser din smärta. Jag ser tårarna i dina ögon. Det berör mig. Men det betyder inte att jag inte vill, orkar eller kan höra på det du berättar. Jag vill höra, och jag klarar av det. Fortsätt.”

Du kan pendla väldigt mellan olika tillstånd i kroppen, eller fastna i något tillstånd som inte blir hjälpsamt. Då behöver andra komma in. Det kan vara familjemedlemmar, grannar, vänner eller andra som erbjuder tröst och sällskap, och tar en sak i taget och en sekund i taget. Andra människor som orkar hålla din ledsenhet, ensamhet, desperation, ilska eller andra starka känslor. Men som också orkar bära insikten om att den enda riktiga trösten som finns är att ditt älskade djur kommer tillbaka, vilket inte är möjligt. Vi kan ändå försöka hjälpa den drabbade att känna sig trygg i stunden genom vår närvaro. Vi kan försöka erbjuda trygghet i socialt engagemang och närvaro, och låta den drabbade vila medan vi sköter det praktiska. Sakta in och röra oss sakta, tala sakta, sitta stilla.

”Det var en sådan lättnad att få kontakt med andra som drabbats av samma sak. Det kändes som att de förstod. Det fanns en väg ur mörkret, även om vi inte var där på långa vägar.”

Att tänka på när du ska stötta någon i sorg

Vi sviker den som sörjer om vi själva mobiliserar i aktiviteter och försöker organisera det vi uppfattar som en kaotisk sorgeprocess hos den andre, och förvänta oss att sorgen ska ske på ett speciellt sätt, i förutbestämda stadier. Kanske förväntar vi oss att den sörjande ska följa en viss tidslinje, och när tiden passerat kräver vi att sorgen ska vara `färdig´. Eller så etiketterar vi sorg som `normal´ eller `onormal´, för lång, för kort eller för intensiv. Vi kanske skambelägger den som inte `gör sitt sorgearbete´ eller gråter tillräckligt mycket, eller bedömer att någon `sörjt klart´ och inte behöver terapi. Som om det finns ett enda rätt sätt att sörja, och alla andra sätt är fel. Dömande och bedömande attityder kan inte erbjuda den trygghet och värme som den sörjande behöver. Omgivningen kan osaa förakt för den som sörjer sitt älskade husdjur, genom det som sägs rakt ut eller via kroppsspråk. Kanske också genom det omgivningen INTE gör; beklagar sorgen, tar hand om, tröstar. Den som sörjer ett djur kan tvingas sörja i ensamhet.  

Istället bör vi försöka erbjuda den drabbade värme, kontakt och relation. Människor reagerar olika på sorg. Det är inte konstigt. Vi kan också bli rädda för sorgen, och hamna i kamp, flykt eller nedstängning av den anledningen, vilket förhindrar trygghet och kontakt med den sörjande och inom oss själva. Signaler om fara sipprar ut från våra kroppar och skrämmer den som behöver hjälp. Personen känner sig ännu mer ensam och skamfylld.

”Det är ju bara en hund. Så säger folk till mig. Men för mig känns det inte så. Han var inte bara en hund för mig. Han var hela min familj. Mitt allt. Sorgen är oändlig, och jag måste dölja den.” Källa:(Ossefort-Russel, 2018)