Att hjälpa ett barn i sorgen när ett husdjur dör

• Barns sorg och reaktioner
• Bemötande och stöd
• Kan ett barn delta vid en avlivning?
• Får hundar korvar i himlen?

Barns sorg och reaktioner

För många barn sker den första erfarenheten av att något dör, och upplevelsen av sorg, i samband med att ett husdjur i familjen dör eller behöver avlivas. Det sätt som vuxna bemöter barnet kan bidra i sorgeprocessen, samt hjälpa barnet att utveckla funktionella strategier inför kommande förluster.

Beroende på djurets betydelse för barnet, ålder och vart barnet befinner sig i livet upplever barnet mer eller mindre sorg.  Ett barns sorgereaktioner skiljer sig inte från en vuxen person, utan kan visas på många sätt (ex. gråt, tystnad, ängslan, skuld, saknad, huvud- och magvärk, sömnsvårigheter, trötthet, koncentrationssvårigheter). Barn kan även tränga undan sorgen och frånvaro av yttre reaktioner kan tolkas som ett tecken på att förlusten är färdigbearbetad. Då barn har kortare koncentrationsförmåga än vuxna beskrivs barns sorg ofta som ”randig” då de ena stunden kan vara väldigt ledsna, för att i nästa stund leka glatt.

Bemötande och stöd

Att känna är normalt vid en förlust

Att vara ledsen och uppleva sorg är en normal reaktion vid en förlust och ska inte ses som något som behöver lösas eller undvikas. Ett barn ska aldrig bemötas med uppmaningar ”var inte ledsen” eller ”det går snart över” vilket kan resultera i att barnet håller sorgen inom sig.

Lyssna och bekräfta

Lyssna på vad barnet upplever och bekräfta att deras känslor är normala. När barn får utrycka sina känslor både genom gråt, ord och frågor kan vi hjälpa barnet att göra det som hänt begripligt och konkret. När vuxna berättar om hur de tänker, och känner, bidrar det ofta till att barnet också kan sätta ord på sina tankar och funderingar och våga ställa frågor.  Idag tänkte jag extra mycket på Tusse? Vad tänker du?

Förståelse för varför djuret dog/behöver dö

Det är viktigt att skapa en förståelse för varför djuret dog, och vad döden innebär, då mindre barn annars kan dra egna slutsatser varför djuret dog. Barn har s.k. magiskt tänkande där de skapar egna fantasier, och inte sällan oroar sig för att de kan ha bidragit till att djuret dött. Tänk om jag inte klappade Tusse tillräckligt? 

Att direkt ersätta ett djur som dött med ett nytt kan skicka signaler att förluster är utbytbara och att deras sorgereaktioner är onormala.

Ge barnet ärlig och konkret information 

Ett barn ska alltid ges ärlig information när ett djur dött eller behöver avlivas. Att svara undvikande eller att inte tala sanning försvårar ofta barnets sorgeprocess, skapar oro samt minskar barnets tillit till vuxna.

Undvik omskrivningar som exempelvis att djuret har ”somnat in” eller ”gått vidare” vilket kan göra att barnet blir rädd för att sova, eller rädd för när andra ska sova. Var inte rädd för att använda ordet död och gör det konkret genom att exempelvis säga ”När Tusse är död slår inte hans hjärta längre”, ”När Tusse är död så finns han inte längre”.

Barn bygger upp sin förståelse genom frågor

Frågor är ett sätt för barn att succesivt bygga upp förståelse kring döden. Ett mindre barn (upp till 5-7 år) kan vanligtvis inte förstå att döden innebär ett slut. Det är därför vanligt att de ställer frågor om vad som kommer att hända när djuret dött.  Var ska Musse bo när han är död?  Vem ska ge honom mat? Vad kommer att hända med Tusse när han är död?

När barnet ställer en fråga visar det att den funderar över något. När frågorna upprepas visar detta att barnets begrepp om dödens olika aspekter gradvis utvecklas. Det är som att de för varje fråga letar efter en ny pusselbit och upprepade gånger undersöker denna.

Det är viktigt att vuxna har tålamod med dessa frågor, att barnen får tid på sig att förstå vad som hänt så att deras förståelse inte behöver basers på fantasier med den osäkerhet och ångest det kan leda till. Vi kanske inte alltid har svar på barnets frågor, och det är okej att svara att vi faktiskt inte vet.

Låt barnet vara delaktigt 

Det är positivt för barns sorgeprocess att få vara delaktig i ritualer såsom att ta avsked, avlivning, begravning eller minnesstund. Om djurets kropp eller aska ska begravas hemma kan barnet med fördel vara med och planera var djuret ska begravas, hjälpa till att gräva graven, lägga blommor på kroppen, lägga på sand, dekorera graven eller i annan form planera någon form av avskedsceremoni. Det kan vara lättare för speciellt yngre barn att uttrycka svåra tankar och känslor genom att rita. Föreslå att de kan rita en bild, eller göra en bok med minnen och bilder, eller skriva något. Ett annat fint minne kan vara ett tassavtryck, eller spara en hårtuss, eller ett annat minne från djuret.

Kan ett barn delta vid en avlivning?

Som förälder kan det kännas tveksamt om ett barn kan delta vid en avdelning.

Forskning visar att barn hanterar en avlivning bra under förutsättning att de är informerade om vad som kommer att hända.  Generellt har djurägare lättare att acceptera att djuret är dött, och hantera sorgen, då de medverkat vid avlivningen.

Det är viktigt att diskutera med veterinären vilka möjligheter det finns för att kunna ta ställning till vad som passar familjen och barnen bäst.  I vissa fall kan man boka besök med veterinären och ta med sig barnet/barnen.

”Ebbe, 10 år, fick följa med och vi mötte veterinären i rummet där de genomför  avlivningar. De förklarade hur en avlivning gick till och varför de behövde göra det då vår hund Kajsa var 14 år och sjuk. De berättade att vi fick stanna i kvar i rummet med Kajsa så länge vi ville. När vi sen kom tillbaka för avlivningen så kände sig Ebbe lite hemma och förklarade för storasyskonen vad som skulle hända ”.

Viktigt att tänka på:

• Barnet behöver förstå varför djuret avlivas (gammalt, sjukt, aggressivt).
• Barnet behöver få ge uttryck och bli bekräftad i alla olika känslor som kan uppstå, ställa frågor och uttrycka eventuell oro.
• Ges möjlighet att ta avsked -vilket kan ske innan djuret ska avlivas, eller då barnet deltar under avlivningen. Vissa barn vill inte delta vid avlivningen men ändå se kroppen efteråt.
• Oavsett om barnet deltar vid avlivningen eller inte är det viktigt att barnet får information om hur en avlivning går till. I annat fall kan barnet skapa egna fantasier och bilder av hur det går till. Barns fantasier är ofta värre än verkligheten.

”Först ger veterinären en spruta som gör att Musse inte känner något och somnar, och sen ger veterinären en annan spruta som gör att djurets hjärta slutar slå. Då är Musse död”.

Barn som utesluts från att delta, eller ta avsked, kan uppleva ånger och skuld över att djuret behövde dö och att de inte gjort allt för att hjälpa det.

Om boken

I boken möter vi Alva, snart fem år, och hennes bästa vän hunden Musse, 14 år. Alva blir arg och förtvivlad när mamma berättar att Musse är gammal och snart skall dö. Alva är med vid både avlivningen och begravningen och kommer även till insikten att Musse alltid kommer att leva kvar som ett minne livet ut. Det är en bok som trots det sorgliga temat förmedlar mycket värme och kärlek.

– Jag skrev den boken jag själv önskat att vi kunnat läsa för våra barn när vår hund skulle avlivas. Utifrån egna erfarenheter att som liten behöva hantera sorg själv är jag mån om att bidra till att barn får filosofera om livets svåra ämnen tillsammans med vuxna.  Sjukdomar, svåra känslor och död är en del av livet och något som barn funderar över mer eller mindre. Forskning visar att samtal när barn går igenom svårigheter stärker barnets motståndskraft inför livets kommande utmaningar. Sara Galli, författare och beteendevetare. 

Boken har blivit väl mottagen av barn, psykologer, präster, veterinärer för att den utgår ifrån barnperspektivet och inte väjer för sanningen och de svåra frågorna. Boken tilldelades Statens Kulturråds Litteraturstöd.

Barnläkaren och författaren Lars H Gustafsson om boken:
Boken är, trots ämnet, en varm och humoristisk bok. I samtalen med Alva och hennes föräldrar kommer en rad etiska och existentiella frågor upp utan att göras övertydliga eller tillrättalagda, frågor om berör människor i lika hög grad som hundar.