Vapendragaren

Jag fick ta beslutet att det var dags att säga hejdå till min älskade vän. Han skulle fylla 16år om bara några veckor men åldernskrämpor blev mer och mer och jag visste att han hade fått det riktigt jobbigt nu i sommar med värmen.
han hade säkert klarat sig ett tag till men det hade varit för min skull inte för hans. risken att han bara skulle bli sämre och börja lida var förstor så jag tog det tunga beslutet och igår var jag och min sambo med honom hos vetrinären tills hans sista andetag.

Viggo som han hette var egentligen min systers hund. jag hade länge avundat deras starka band och hur han gjorde allt för henne.
Jag själv hade länge mått väldigt dåligt psykiskt, flera gånger så pass att det varit fara för mitt eget liv.
Jag fick år 2020 erbjudande att åka till ett behandlingshem i skåne för att genomgå en behandling i ett försök att börja må bättre.

det vissade sig även att man fick ha med sitt djur (smådjur) om det inte skulle störa ens egna behandling och jag fick då erbjudandet att låna Viggo av min syster för att ha någon vid min sida.
Detta visade sig vara till en enorm hjälp. Han gav mig en styrka jag inte visste jag hade och han gav mig motivation till att fortsätta kämpa.
2,5år spenderade vi där tillsammans och sedan råkade jag även möta kärleken nere i skåne. när behandlingen var färdig stannade jag kvar i skåne tillsammans med min nya sambo och Viggo fick fortsätta följa mig in i det sista.

känslan att idag vakna utan Viggo var enorm, det var tomt och jag tycktes mig flera gånger höra honom i lägenheten trots att jag var där helt ensam då.
Jag trodde att det värsta var över igår (onsdags) men sorgen som kom dagen efter var minst lika smärtsam.
Jag var rädd att jag tagit fel beslut och kände mig dum över att jag var så ledsen när det inte ens var jag som var ägare.

Efter att läst bland annat här på djurfrid insåg jag att det är inte bara den som står på papprena som har rätt till att sörja utan det är alla som har haft en betydande och viktig relation till djuret, ja man har alltid rätt att sörja.
Jag skulle idag diska ur hans vatten och matskål som stod i köket och började plocka undan men det kändes som om jag städade bort honom, som om jag försökte glömma honom.
Men nej, denna hunden kommer jag aldrig glömma. Vilka tassavtryck han har satt i mitt hjärta.

Han var och kommer alltid vara min vapendragare. jag förstår bara inte riktigt hur jag ska klara mig utan honom.
jag vet att den värsta sorgen minskar, jag har varit med om flera hundar som gåttbort i familgen, men ingen var jag så nära som Viggo.
Jag visste att han alltid varit viktig för mig men idag förstod jag HUR otroligt viktig han varit.

Jag kommer alltid älska dig Viggo och även om du för en del kanske ”bara” var en hund så var du otroligt mycket mer.

Jag hade nog kunnat skriva i oändlighet men vapenvilan är föreviga nu för dig och jag hoppas att du försår Viggo varför jag tog beslutet och att jag enbart gjorde det av kärlek till dig!