Sorgen har konstiga uttryck

Jag förlorade min älskade hund i januari. Han blev bara 5 år gammal.
Saknaden är enorm och sorgen har golvat mig.
Efter hans död läste jag (för) mycket om aveln och hur just hans ras var drabbad av sjukdom och lidande på ett sätt jag inte visste innan. Jag litade på en extremt erfaren uppfödare och känner mig nu i efterhand lurad.
Jag känner också extrem sorg över att den hund jag äntligen kunde skaffa efter så många år inte längre finns. Det har uppstått en fixering vid att jag behöver en ny hund. Inte en ersättare, en ny kompis helt enkelt. Jag har varit så nära flera gånger men avbrutit i sista stund. Dels har jag inte råd. Jag har begränsad ork. Men jag tror också att jag inte är känslomässigt redo. Det är en märklig situation, då jag älskar djur, men något står fortfarande i vägen för att jag ska våga hitta en ny vän.
Jag är så vilsen.