[NikaThy]

NikaThy

Det var en dag i maj 2013 när en av mina bröder gick bort, som en blixt från en klar himmel. Min bror älskade katter vilket var en av många saker som vi hade gemensamt och kanske något som jag gjorde tack vare honom. När han gick bort så hade han tre katter och eftersom jag var familjens andra kattnörd så bestämde jag mig för att ta hem katterna. De var utekatter så jag fick under ett antal dagar springa runt utanför hans hus och leta. Katten Eilo var inte alltför svår att hitta och få med mig hem. En annan av katterna hittade vi aldrig och den resan är en historia för sig. Den tredje katten var Dollan och hon var väldigt skygg. Under två dagar försökte jag få tag i henne.

Tillslut fick jag erkänna mig besegrad och kontaktade ett katthem för att få hyra en kattfälla, bara själva namnet gav mig rysningar men nöden hade ingen lag. Jag ställde fällan i hans lägenhet i hopp om att hon skulle ta sig dit för att försöka hitta mat och efter någon dag kunde jag äntligen ta med henne hem där hennes bror väntade. Jag minns hur rädd hon var för hon var ju skygg i sin natur och att dessutom komma till en ny plats efter så många traumatiska uppevelser blev nog överväldigande. Jag försökte ge henne tid och utrymme men samtidigt jobba på att vinna hennes förtroende. Med tiden mjuknade hon och tydde sig mer och mer till mig. Det var så fint att se hur hon började blomstra och att hon, trots att ha förlorat sin husse och sitt hem, hade det ganska bra ändå.

Eftersom jag redan hade en katt som föredrog att vara ensam så var min ursprungliga tanke att hitta ett annat hem åt henne. Så en dag kom hon fram till mig och pussade mig på näsan för första gången och det var då jag insåg att hon redan hade hittat hem, att jag inte kunde utsätta henne för mer stress nu när hon kände sig så trygg och hemmastadd. Detta var början på en underbar historia, vår historia. Under tio års tid fick jag den stora äran att leva sida vid sida med Dollan. Jag insåg dessutom att Dollan inte var skapt för att vara utekatt,hon var en alldeles för ängslig och skör blomma för att klara av livet ute, som innekatt byggde hon sakta men säkert upp ännu mer trygghet och kunde börja lita på människor igen. Hon var så otroligt vacker och kärleksfull och gav hela sin själ, hon var skör men samtidigt så himla stark.

Jag har alltid sett henne lite som en blomma som sakta men säkert växer och får nya blad, en blomma som blir mer ståtlig för varje dag som går. Stjälken må ha varit skör och svajat stundvis men det var också det som gjorde den unika blomman så stark. Hon fortsatte växa och utvecklas trots att hon var ängslig och jag är så tacksam att jag fick vara en del av det och ge henne ett hem att växa i. Dollan var en så otroligt tillgiven katt och ville ständigt vara nära, hon var med mig i allt som jag gjorde. Hon var även väldigt pratglad och vi hade många långa samtal om allt och inget. Jag vet inte hur många gånger hon började prata när jag satt i diverse telefonsamtal och på så vis blev hon snabbt en del i alla dessa samtal. Människor blev vana att höra hennes söta jamande i bakgrunden och det skänkte en sån glädje.

Dollan hade en lång svart päls och det mysigaste hon visste var att bli borstad så det blev ganska snabbt vår favoritgrej att göra tillsammans. Det var också en av de sista sakerna som vi gjorde och jag sparade den lilla pälstussen i en plåtburk för att få ha en del av henne här hemma. Jag är så tacksam att vi fick dela den stunden som ett (under omständigheterna) värdigt avslut på våra tio år tillsammans. Just i den stunden var hon bara så nöjd och bekymmerslös och vi hade dessutom ett videosamtal med min partner så att de också fick en möjlighet att spendera lite tid tillsammans. En av de värsta i sorgen är nog tystnaden, att inte höra hennes konstanta jamande. Även människor som ringer till mig saknar hennes jamande i bakgrunden. Någon dag efter det att Dollan fick somna in så såg jag ett stjärnfall och det kändes så tröstande och fint på något vis. Jag väljer att se det som universums sätt att säga att hon är med sin husse nu. Att de har det bra och att det är hans tur att få borsta hennes päls igen 🤍

• Detta ämne redigerades för 1 år av NikaThy.

[Djurfrid]

Djurfrid

Hej!
Tack så mycket för att du delade din hjärtskärande, men ändå vackra, historia om Dollan. Det är uppenbart att hon hade en alldeles speciell plats i ditt liv och att du gav henne den kärlek och trygghet hon behövde. Det är aldrig lätt att förlora en älskad katt, men de minnen och den kärlek du delade kommer att leva vidare för alltid.

Stjärnfallen du ser kan mycket väl vara tecken på att Dollan är med dig på något sätt, och jag hoppas att du kan finna tröst i dessa ögonblick.

Vi är här för dig om du vill prata mer eller dela fler minnen om Dollan

Kram Djurfrid

[Författare]

Inlägg