Från egen sorg till att hjälpa andra

När jag förlorade min första hund mötte jag en överväldigande sorg som jag inte visste hur jag skulle hantera. Det kändes som om jag tappade greppet om livet. Jag stirrade ut i en verklighet jag inte längre kunde förstå. Sorgen var så intensiv att jag grät tills jag tappade andan och jag kunde inte föreställa mig hur livet skulle gå vidare. Hur skulle jag klara av min vardag när jag varken kunde samla mig känslomässigt eller mentalt?

Till en början insåg jag inte att sorgen skulle börja pendla. De värsta stunderna blev med tiden färre, och perioderna av lättnad längre. Förnuftet sa mig att jag skulle överleva den första överväldigande sorge-fasen, men få gånger i livet har jag känt så starka och omvälvande känslor som under den sorgeprocess jag kastades in i. Beslutet att låta min hund få ett avslut, på grund av de smärtor han levde med, var det svåraste jag någonsin behövt göra.

Jag saknar honom fortfarande. Han finns kvar i mina tankar. Ofta sköljs jag över av minnen från våra stunder tillsammans, både de utmanande och de vackra. Dessa minnen har hjälpt mig att läka. För mig var det viktigt att få prata om min hund och vad som hade hänt. Att få uttrycka den smärta jag kände, min känsla av ensamhet och övergivenhet. Ibland kändes det som om jag höll på att förlora förståndet. Jag undrade om andra kände likadant. Vem kan man vända sig till för att dela med sig av så starka känslor?

Orkar någon lyssna, förstå och bekräfta? Eller skulle jag mötas av oförståelse och avståndstagande, vilket skulle göra mig ännu mer ensam och sorgsen?

I mitt yrkesliv som kurator har jag mött många människor i kris och sorg. Genom utbildning och erfarenhet har jag lärt mig att svåra upplevelser behöver få talas om och kännas igenom i sin fulla omfattning, i en trygg och öppen miljö. Utifrån min egen erfarenhet av att förlora en älskad hund har jag reflekterat över hur andra djurägare hanterar liknande känslor.

Många som lever med ett svårt sjukt djur eller har förlorat sitt djur kan känna ett behov av stöd för att hantera de känslor och tankar som uppstår. Det är inte alltid lätt för närstående att förstå eller möta dessa känslor på ett hjälpsamt sätt. Därför har jag startat en verksamhet där djurägare i sorg kan boka stödjande samtal via telefon. Här kan de sätta ord på sin sorg, dela sina tankar och känslor, och minnas den vän och relation som inte längre finns kvar. Detta kan underlätta sorgeprocessen och bidra till läkning.

Att få ge uttryck för sina känslor i ett sammanhang där sorgen är accepterad som en naturlig reaktion är viktigt. Här finns det utrymme att reflektera över sådant som vi önskar att vi gjort annorlunda i relationen, beslut vi tagit eller händelser vi inte kunnat påverka, som olyckor eller svåra veterinär-besök.

Min upplevelse är att när vi tillåter oss att uttrycka och bearbeta sorgen, kan vi återfå relationen på ett sätt – vår saknade vän lever kvar i ljusa minnen, där vi känner glädje över det vackra vi haft snarare än smärtan i separationen. Om vi kan mötas i sorgen och dess olika uttryck, kan vi få hjälp att bära vår sårbarhet, finna styrka, och våga ta steg framåt. Genom att känna gemenskap och hopp kan sorgen bli förlöst.

Idag arbetar jag med hundar i min verksamhet, som förutom stödsamtal också inkluderar rastning och kurser. Efter att ha arbetat med kurativt och behandlande arbete inom sjukvården, BRIS, och barn- och ungdomspsykiatrin, har jag nu valt en ny väg där djuren har en central plats i min vardag. Jag älskar det.

Jag som driver Hundvänligt heter Malin Wahlgren och är utbildad socionom med mångårig erfarenhet som kurator inom sjukvården, samtalsterapeut på BRIS, och familjebehandlare inom kommun och barn- och ungdomspsykiatrin. Jag har stor erfarenhet av att erbjuda stödsamtal kring sorg, kris, trauma och stressrelaterad ohälsa. Jag har tidigare haft kaniner, undulater, salamandrar och två boxerhundar. Idag delar jag mitt liv med en fransk bulldog och en katt.

Foton: Pernilla Pöykiöniem