Hej alla läsare därute

För många år sedan eller närmare sagt den 11 november 2010 så började min dag precis som vanligt. Men slutade så fruktansvärt så det gör ont än idag.

Det var dags att ta den där härliga långturen som både jag och Ampel såg fram emot varje vecka. Ivriga och glada så börjar vi vårt ridpass som alltid med en härlig skritt upp till en asfalterad väg där vi alltid svänger vänster för att sedan följa den ca 100 m innan nästa avfart in på en härlig skogsrunda utan andra trafikanter.

Vi mötte flera bilister och alla var trevliga och saktade in och visade respekt på att jag befann mig i vägkanten och som tack gick jag ner lite extra.

Väl inne på rätt väg började vi öka tempot och en härlig trav med fantastisk harmoni tog vi oss igenom den första sträckan. Väl framme vid den större grusvägen, visste både han och jag att det var här vi brukade länga på steget och låta oss njuta av en härlig galopp.

Men det dröjde inte länge innan vi fick bromsa ner. En stor timmerbil stod mitt i vägen och lastade på stockar. Efter en stund så blev vi uppmärksammade och föraren bad så mycket om ursäkt för att han inte hade sett oss tidigare. Han frågade artigt om han skulle flytta sig. Men både jag och ampelt viste att han inte var ett hinder. Jag svarade snällt tillbaka att ”det räcker att du står still och flyttar din kran så kan vi lätt komma förbi”. Det var ca 2 m mellan timmerbil och stockhögen så det räckte gott och väl för oss att passera.

Glada som vi var, traskade vi raskt förbi utan att bry oss. Han var väldigt imponerad och berömde min häst för att vara så snäll och opåverkad. Vi fortsätter och nästan hemma så är vi tillbaka på den asfalt som leder oss hem dessa 100 m som ska förändra hela dagen!

Jag tittar till höger och vänster för att vara säker på att det är fritt. Och så går vi ut och över asfalten och börjar traska. Vi blir uppmärksamma på att det kommer en bil och en motorcykel som möte. Och som vanligt vinkar jag lite och dom saktar in. Vi passerar och tänker inte mer på dem. Cirka 20 m kvar hör jag att något stort kommer bakom oss. Jag kollar och bekräftar att en timmerbil med stock på, närmar sig i hög fart. Min första tanke var att; ”ja nu har han lastat klart och ska vidare”. Men Ampel blir nervös. Föraren saktar inte ner! Jag gör vad jag kan för att hålla honom till kanten. Men bara 20 m kvar och inte något bra dike att gå ner i så kan jag inte flytta min häst mer från vägen. Han börjar steppa och jag ser bara en utväg! Vi får hoppa ner i diket!

Jag styr min häst i rädsla ner mot det branta diket och ger honom en rejäl skänkling och uppmanar han att hoppa. Han vänder sig in och ……. Allt blir svart! Han hinner ej hoppa och träffas rakt över bakdelen av timmerbilen vi slungas rakt ner i diket och jag ser med suddig blick hur han reser sig och stapplar hemåt.

Panik uppstår och jag försöker röra mig. En kvinnlig röst frågar hur det gick och om jag var allvarligt skadad. Vad som exakt hände dom närmaste minuterna kan jag än idag inte svara på. Utan helt plötsligt så var min pojkvän på plats och tog registreringsnummer på lastbilen. Min syster och pappa minns jag med var på plats.
Jag ville dock bara till min häst och hör inne i mitt huvud att pojkvännen hade sett honom längre in på vår grusväg liggandes i vägkanten. Polis blev inblandad och uppgifter blir tagna av vittnet (kvinnan som hade varit bakom) och det visade sig senare att lastbilschauffören hade han lämnat platsen! Utan att bry sig eller lämnat kontaktinformation innan polisen var framme på plats.

Minuterna innan jag kom fram till Ampel minns jag inte, men synen som jag fick se när han låg där i diket var en ren skräckfilm. Jag fick av honom sadeln och fick upp honom på vägen och han var riktigt mörbultad men inga allvarligt djupa sår! Under tiden vet jag att människor runt omkring mig kontaktade veterinär och att min häst fick smärtlindring men var för dålig för att åka transport.

Det enda var att försöka få hem honom och behandla skadorna hemma och hoppas på tillfrisknad så kan kunde lastas och åka till en veterinärklinik. Resan dom sista 500 m till stallet var en mardröm, det gick sakta och jag såg hur han led vid varje steg han tog!

Väl hemma gjorde veterinären allt hon kunde för att få en överblick över skadorna. Jag blev tillsagd att han inte fick lägga sig ner. Tiden går och han mår allt sämre, jag känner även att min kropp gör ont överallt.

Jag blev tillsagd att sätta mig ner och känna efter om jag behövde ambulans. Men under den lilla pausen så hör jag hur han ramlar ihop! Jag rusar in och gör allt för att han ska resa sig. Han kollar in i mina ögon och gör ett sista försök på att resa sig igen! Halvvägs upp ser jag hur hans ögon rullar bakåt och han faller hårt mot golvet igen. Med ett sista försök på att göra mej stolt och nöjd avlider han av sina skador.

Än idag gråter jag varje höst över just den blicken! Tiden efter var det kämpigt. Och utredningen för att få lastbilschaufför fälld var inte lätt, Men eftersom vi hade hans registreringsnummer så kontaktade vi hans försäkringsbolag och med ett glädjande besked så förklarade dem att den gick in och täckte all veterinärkostnad upp till ca 50 000. Inte för det hade någon betydelse för jag hade mist min allra bästa vän, och förövaren gick fri. Jag kan bara hoppas att han tänker till varje gång han ser en ryttare på vägen! Jag har än idag svårt att rida denna sträcka och har inte själv vare sig sett eller hört något från denna man.

Detta är en sann händelse och med fällda tappade tårar så är det faktiskt första gången som jag skrivit ner allt jag minns. Hoppas att ett brustet hjärta och en förlorad vän kan få folk som vistas på vägen att tänka till! Även den säkraste hästen kan bli osäker/rädd och nervös

12 år sedan och jag gråter fortfarande som en bäbis som tappat sitt gosedjur

Tina Hansson