Historik och ritualer
Den käre bortgångne
I Evelyn Waughs roman ”Den käre bortgångne” får vi möta människor som begraver sina marsvin i kistor, reser gravstenar över döda katter och bokar hälsningar till hundhimlen. När boken gavs ut 1948 sågs berättelsen som en samhällssatir men idag har verkligheten överträffat dikten. Gränsen mellan människa och i varje fall husdjur har blivit allt tunnare och det som igår var objekt och egendom betraktas idag som subjekt och familjemedlemmar. Därför begravs nu våra husdjur precis som i boken med traditioner, ritualer och symboler från det mänskliga. Men trots detta finns det fortfarande en spricka mellan kyrkans tradition och människors levda situation. Det är den jag försöker överbygga i ett forskningsprojekt vid Åbo Akademi som heter Djurkyrkogården.
De gamla egyptierna sörjde sina avlidna husdjur
Redan de gamla egyptierna visste att sörja sina avlidna husdjur. Runt år 2950 f.v.t. började man balsamera inte bara avlidna människor utan också sina husdjur i städer som Bubastis, Sakkara och Tuna El-Gebel. Under sina resor i Egypten på 400-talet f.v.t. förundrades skrev den grekiske historikern Herodotos ned hur egyptierna rakade av sig ett ögonbryn när husets katt dog. Var det däremot en hund som gick ur tiden rakade man människorna både huvudet och kroppen för att sedan balsamera djuren lika varsamt som vore det en nära släkting. Miljontals är de katter, krokodiler, hundar, ibisar och falkar som fick sin sista vila i de egyptiska katakomberna – tunnlar och rum djupt ner under marken.
Hunden Pompes sista vila
Men att begrava djur i allmänhet och husdjur i synnerhet är inte främmande för norden heller. I ett boplatsfynd från Almeo vid Hornborgasjön hittades vår hitintills äldsta hundgrav med 9000 år på nacken. Den avlidna hunden hade placerats i sovställning och precis som människor blivit täckt med pulvriserad rödockra. Vid en boplats i skånska Skateholm daterad till omkring 5000 f.v.t. hittades ett tiotal separata hundgravar med liknande värdighetstecken och i en av dem hittades även ett antal gravgåvor, något som tydde på att den inte bara varit älskad utan också högt respekterad. Dessa traditioner kom långt senare att leva vidare genom aristokratins och kungahusets seder och bruk. Exempelvis kan vi än idag besöka kung Karl XII:s hund Pompes grav vid Karlberg slott. Där har han vilat sedan 1699 och där läggs det än idag en och annan blomma.
Ritualer och symboler
I dag läggs kvarlevorna efter kaniner, hundar och hamstrar i kistor och urnor inför den kremering som är ett krav i de flesta västländer. Sen kan Stampes, Bellas eller Kiros stoft spridas i en minneslund eller jordfästas på en djurkyrkogård. Och vid graven genomförs idag lånade ritualer och symboler från kyrkans och andra religioners värld såsom kvistkors och gravstenar samtidigt som nätet erbjuder både minnessidor, gravpoesi och medaljonger med lite sparad aska i.
Så har gränsen mellan liv och död och mellan människa och djur tunnats ut. Men som minnen ur en förlorad värld dröjer sig normer, språk och regelverk kvar och fortsätter dra gränser och visa på skillnaderna. När den svenske skådespelaren Uffe Larsson ville begravas med sina hundar slog Länsstyrelsen fast att; ”gravsätta husdjur inom en allmän gravplats får vidare anses strida mot allmänna pietetskrav och rådande moraliska värderingar i samhället.” (Länsstyrelsen i Västmanland Dnr 204-1355-2010).
Men trots gamla gränsdragningar och nya beslut står vi där med vår sorg och saknad efter våra icke-mänskliga vänner och familjemedlemmar. Där finns de som tröstat när dagen varit svår, de gått trogen vid vår sida och som älskat oss så innerligt och villkorslöst. Och så finns de plötsligt inte mer. Och precis som allt liv som slocknat lämnar de efter sig både sorg och saknad men också en tystnad. För medan människor som förlorat sin medmänniska fångas upp av ett juridiskt ramverk, en förstående omgivning och en själavårdande kyrka lyser allt detta med sin frånvaro när det kommer till sorg efter avlidna husdjur.
Men även om sorgen, smärtan och saknaden kanske är annorlunda, är den faktisk och konkret och den förvärras av tystnaden. Kanske är det därför som allt fler samlas till husdjursbegravningar? För att i en trädgård, vid en sjö eller på en djurkyrkogård få sätta ord och ton på sin saknad, för att dela sorg men andra som kanske kan förstå och för att få en ritual som skiljer liv från död också för de som i päls har mött döden? För det är genom riten som vi ges synliga tecken på att §det som varit inte längre är och samtidigt få en slutpunkt att navigera vidare ifrån. För efter döden kommer livet efter detta, inte bara för troende i olika livsåskådningar utan framför allt för dem som blir kvar på jorden med sin sorg och saknad. Den sorgen borde kyrkorna bli bättre på att möta i både själavård och i rit. Inte för att kyrkan ska följa tidsandan utan för att hon vill ledsaga människor i både nöd och lust. Den kärleken och den omsorgen måste kunna sträcka sig också till den som sörjer en död hund. Och när kyrkan gör just det, speglar den samtidigt evangeliets kärlek till hela skapelsen.
Djurkyrkogården idag
Somliga begraver sina marsvin i villaträdgården. Många låter hunden få sin sista vila vid ett träd på sommarstället medans andra lägger katten till ro på en vacker djurkyrkogård. Och där, i sorgens absoluta närhet kan dikter skänka tröst, sånger tonsätta smärtan.
Sveriges största begravningsplats för husdjur är Kaknäs Djurkyrkogård i Stockholm. Den uppstod spontant efter att författaren August Blanches lät begrava sin älska hund Nero på just denna plats och idag, 150 år senare slumrar ett otal hundar, katter, zebrafinkar, sköldpaddor, kaniner och till och med hästar på denna 12 000 kvm stora viloplats.
Regler för djurgravar
Vissa kommuner tillåter att man begraver döda husdjur i och utanför tättbebyggt område medans det i andra kommuner är helt förbjudet att gräva ner djurkroppar. Därför måste man alltid kolla sin egen kommuns regler. Ofta finns det anvisningar om vad som gäller på kommunens hemsida. I Stockholms kommun är det exempelvis bara tillåtet att begrava djur som kremerats. Vissa kommuner har egna djurkyrkogårdar. I Trollhättan finns till exempel en sådan och där kostar en gravplats 750 kronor för en femårsperiod.
Att kremera ett djur
Fram till 1887 var kremering, alltså att förbränna kvarlevorna efter en anhörig förbjudet i Sverige. Idag är kremering det överlägset vanligaste sättet för människor och inte sällan ett krav för våra husdjur. Efter att ett djur somnat in på veterinärklinik erbjuds man separat eller gemensam kremering. Separat kremering innebär att ditt djur förbränns ensam i en kremeringsugn och att stoftet varsamt hälls över i en urna som du får hämta. Vid en gemensam kremering förbränns din hund, katt eller undulat tillsammans med andra husdjur och askan sprids sedan i en minneslund för djur. Priserna skiljer sig åt beroende på djurets storlek och vikt. Det innebär att bisonråttor kan kosta runt 500-lappen, en mellanstor katt runt 1200 medan en Grand Danoi runt 1700 kr. Sen finns såklart hästar och andra större djur som kan kostar uppåt 5000 kr-11000 kr att kremera.
Sorgen efter djur
Kanske är husdjursbegravningar ett sätt för oss att närma oss vår egen dödlighet?
Kanske är det ett sätt att torka tårarna på våra barn och lära dem om begravningar?
Kanske är det ett titthål genom vilket vi kan experimentera kring död och begravning?
Oavsett vilket är det viktigt att vi bär varandra också genom denna sorg. Det kan ibland vara svårt för den som själv inte haft husdjur att förstå smärtan. Men att ta sorgen på allvar är att ta både er vänskap och livet självt på allvar.
Kyrkan och husdjuren
Kanske är det därför vi nu kan se förändringar, också hos kyrkan? För i exempelvis Sjöbo och Harplinge har man nu kyrkogårdar reserverade för avlidna smådjur. Däremot är denna mark inte välsignad och djuren får sin vila där men utan någon kyrklig begravningsceremoni. I Harplinge tillåts man heller inte resa några kors över djurgravarna. Så än lever skillnaden mellan människa och djur respektive kadaver och kvarlevor kvar.
Många husdjur blir det
Men oavsett både likheter och skillnader finns det ett behov. I skrivande stund finns det 1 044 000 hundar, 1 441 000 katter, 75 000 kaniner, 46 000 burfåglar, 19 000 guldhamstrar, 16 000 marsvin, 13 000 reptiler och 8 000 möss eller råttor i Sverige. Husdjuren är en del av vardagen, av livet och därmed också, av döden.
Källa: Philip de Croy
Författare till böcker som ”Boken för dig som en dag ska dö och barnboken ”Siffertjuven” men också nordens enda thanatolog (dödsvetare) Som sådan intervjuas han ofta i olika medier och doktorerar på döden, riter, symboler och just husdjursbegravningar.