Saknade Sigge

Vi valde att vänta och skaffa hund tills våra barn var lite större, 18, 10 och 8. Vi hade egentligen bestämt oss för en irländsk terrier, men av en slump blev det en jack russell terrier istället, det blev Sigge som vi hämtade mitt i sommaren, som somnade i våra döttrars knä när vi körde från Kristianstad trakten ner till Hjärup där vi bodde då.

Sigge blev snabbt en given familjemedlem, tjejerna fick tidigt ta ansvar och ut och gå med honom efter skolan. Han var typisk terrier såtillvida att han var ganska kaxig mot andra hundar, vilket resulterad i lite småtjafs med andra hundar, vilket inte hindrade vår Sigge att tro att han var betydligt större än han egentligen var.

När Sigge var 1 ½ flyttade vi till Lomma och Sigge och vi fick trädgård och Sigge kunde alltid stå och vänta vid de stora fönsterna intill entrén och vänta på oss när vi kom hem, underbart att bli mött av en viftandes fyrfota vän.

När Sigge var 2 ½ år sprang han efter tre hundar utanför vår tomt och smet och kom en bil som körde på tok för fort och vår Sigge blev påkörd. Min man sprang efter att ropa men kom för sent. När han kom fram bara låg Sigge där och flämtade och tom i blicken, min man lyfte honom försiktigt upp på en filt och körde till djursjukhuset och ringde efter mig.

Väl där möttes jag av vår Sigge med helt tom blick och den blicken kommer aldrig att lämna mig. Vi fick veta att Sigge var så pass skadad att man rekommenderade att låta honom somna in. Vi satt där en go stund och pratade med honom och det var ett otroligt svårt beslut, att inte vara ego och vilja ha honom kvar utan låta honom somna in och slippa lida. Men det är nog bland det svåraste jag gjort. Vi satt bredvid honom och det var nästan panik i kroppen när dem satte en spruta i honom. Vi satt kvar och dem tände ljus för honom. Sen kom det som nästan var ännu svårare. Åka till barnens skola och hämtad hem och berätta vad som hänt. Glömmer aldrig äldsta dotterns skrik när vi berättade.

När vi hämtat båda, åkte vi tillbaka till djursjukhuset så tjejerna fick säga hejdå. Då var Sigge stel…..men ändå tacksam att dem fick se honom och fick säga hejdå.

Tiden efter var brutal, att komma hem utan att mötas av en glad Sigge, det var som om ingen ville riktigt gå hem…..

Nu står Sigge i en urna hemma hos oss, har tänkt om han skulle begravas men har svårt att lämna ifrån mig urnan, på ngt sätt är han med oss.

Vi bestämde ganska snart att vi skulle ha en ny hund, hur hemskt det än var i denna sorg det kändes nästan som vi svek Sigge. Men så kom Charlie, ytterligare en Jack Russell då vi inte var klara med rasen. Det fina är att Charlie både ser helt annorlunda ut och är helt annorlunda i sitt sätt att vara. Och jag kan inte låta bli att tänka att dem hade varit så fina tillsammans.

Sigge lever kvar i mitt hjärta och det kommer han alltid att göra. Trots det nu gått 8 år sedan, så blir jag så ledsen när vi pratar om honom eller jag ser bilder på honom.