Vår kära Wilde
Wilde var en flat, min allra bästa vän. Han har alltid varit så speciell för mig och var med mig 24/7, vad jag än gjorde. Vi har gjort så mycket tillsammans, tagit championat, tävlat SM mm. Han skulle fylla 12 år inom några veckor, så är väldigt tacksam för att han fick bli gammal o hade ett aktivt friskt liv.
En fredag i september sedan gick han bakom mig, aldrig hänt, så jag förstod att något var på tok. Han hade dålig aptit på lördagen men ändå sig lik.
På söndagen är han vinglig och jag tog kontakt med en akut veterinär och min fysio som hade bra koll på honom. Vi trodde då att det var ryggkotor som svullnat då han hade en gammal spondylos. Men eftersom han ej var smärtpåverkad och jag fick i honom mat och vätska skulle jag kontakta veterinären på måndagen igen.
På måndagen får jag en tid på specialistklinik och valde att åka dit då han betyder allt för mig. Kosta vad det vill.
Efter en ordentlig genomgång och en massa blodprover, säger dom att besväret kommer i från hjärnan, något trycker på hjärnan och det lutar åt en tumör.
Visste direkt vad jag skulle behöva göra, men frågade henne då; om detta vore din hund vad skulle du göra? Hon svarade att det bästa vore om han fick somna in. Man kan ge kortison för att få ner svullnaden men det vore bara egoistiskt.
Så jag försäkrade mig om att han ej hade ont, och sa då att jag ringer en veterinär som får komma hem till oss. Har alltid sagt att han då ska somna hemma.
Gick hem och berättade för familjen som var helt knäckta. Mina barn som är världens djurvänner och aldrig levt utan honom var otröstliga.
På tisdagen så var min dotter hemma från skolan och vi åkte till stranden. Det bästa han visste var att bada, så han badade och lekte som bara den. Han var så lycklig. Vi åkte hem och åt obegränsat med korv, och låg och bara myste i hans bädd. Hans blick sa att han var redo.
På kvällen 21.20 kom veterinären till oss. Han gick och hälsade och jag och min dotter satte oss i hans stora bädd och han kom och lade sig i min famn med sitt huvud i dotterns knä
Han låg helt stilla utan ens titta på vad veterinären gjorde. Han fick en lugnade spruta som gjorde att han somna väldigt djupt. Sen fick han en muskelavslappnande spruta.
Jag ville inte att min dotter skulle se när han skulle få sin hjärtchock, så jag sade att hon skulle följa med pappa. Hon böjer sig ner och pussar hans kind och säger; jag älskar dig! Då blåser han till med sina läppar, som om han svarade henne.
Innan sista sticket, pussar jag honom och säger att det är ok att släppa taget och tack för allt han gjort för mig. Då blåser han igen med sina läppar sen somnar han.
Jag låg kvar med honom i 1 tim. och bara kramade honom och grät. Min man hade gjort en kista som vi sedan lade ner honom i.
Dagen efter så ville våra barn lägga minnen i kistan med honom så vi öppnade och lade i saker som dom förknippade med honom. En boll han punkterade, en strumpa, han favorit leksaker. Han älskade allt man kunde leka med.
Han hade kudde och en filt över sig och vi klappade honom och pussade honom en sista gång. Sen stängde vi lådan och han grävdes ner vid sin favoritplats i vår trädgård. Vid en buske som han låg vid varje dag i nästan 12 års tid.
Alla ville hjälpas åt att göra fint. Vi lät hans saker ligga kvar, skålar mm. Mina stora barn 8 och 6 år sov länge vid hans bädd. Vi har gjort en minnesplats inne, med kort ljus och hans halsband, vi tänder ljuset så fort vi kommer in och pratar mycket om honom. Har levt som i en dimma sen han somnade in, kunde varken äta eller något. Smärtan är hemsk. Fast jag vet att han fick bli gammal, så lämnade han ett sådant tomrum. Han var alltid vid min sida och han hördes och märktes hela tiden
Iris Kristinsdottir