Viggo min vapendragare

Det här är berättelsen om Viggo, hunden som blev min vapendragare och som satte så många tassavtryck i många hjärtan. Viggo var en finsk lapphund född 2008.06.10.

Jag var 16 år när min stora syster köpte honom och han kom hem i hemmet i Småland. Han kanske inte var jättevacker som valp men vilken hund det blev när han växt upp. Han blev som vuxen alltid vacker på bild och bandet mellan honom och min syster var så starkt. Det syntes att han ville lära sig allt dom tog sig för och jag beundrade vänskapen dom hade mellan sig.

Efter några år flyttade min syster och Viggo till ett eget hem. Min syster hittade sambo och fick två söner. Jag hade länge mått dåligt med psykisk ohälsa. Flera stunder så pass att det blev fara för mitt liv.

År 2020 blev jag erbjuden en plats på ett behandlingshem nere i Skåne, jag tog chansen och åkte ner och började min stora resa. Det visade sig även att man fick ha med sig sitt husdjur om det inte störde ens behandling och jag fick erbjudandet av min syster att låna Viggo för att ha sällskap där nere. Det var ett erbjudande som gav mig så mycket. sommaren 2020 kom Viggo ner till mig och han blev min vapendragare, en underbar vän och han hjälpte mig att ge mig en styrka jag inte visste jag hade.

Det hände några gånger att jag tog felsteg och att det uppkom oväntade situationer som gjorde att Viggo under en kort period behövde hämtas i Skåne och vara ett tag i Småland igen. Men varje gång det hände fick han sedan komma tillbaka till mig igen och fortsätta hjälpa mig på min resa.

Antalet felsteg hjälpte han mig att minska drastiskt genom att jag visste vad jag förlorade när han inte var jämte mig och felstegen som betydde han behövde vara ifrån mig en stund betydde även att familj var tvungen att köra ner för att hämta honom och det ville jag gärna bespara dom från att behöva göra.

Viggo kunde vara en pratsam kille och han charmade många. Han lärde sig snabbt vilka han kunde få godis och annat gott som knäckebröd. Han var lite olycklig första tiden när jag lämnade honom själv på rummet, men han fann sig snabbt i att det var här vi bodde. Varje gång jag öppnade dörren och möttes av denna solstråle hälsade jag på honom med ”Heej Älskling” men ibland fick han dras med ”Hundjäkel” med ett leende på läpparna.

År 2022 var vi iväg och lärde oss Nosework något han inte gjort innan, trots en ålder då på 14 år var han inte sen på att lära sig. Han fattade direkt och var ivrig på varje träning.

År 2021 lurade även en vän till mig in på dejtingapp, egentligen bara på skoj för min del. Men det visade sig tillslut att jag träffade mannen i mitt liv. När min och Viggos tid på behandlingshemmet var färdigt hade jag bestämt mig för att bli kvar i Skåne. Jag flyttade hem till min sambo och jag fick även då erbjudandet att se Viggo som Min. Så sambon fick inte bara en partner utan även en finsk lapphund i sitt hem.

Jag tror egentligen aldrig jag frågade honom om lov att ta med min fyrbenta vän, men för mig var det självklart att efter allt han gjort för mig ville jag göra allt jag kunde för honom. År 2023 bokade jag en tid för att alltid få ha minnet av Viggo med mig genom att tatuera in en bild på honom på över armen.

Jag visste att Viggo var gammal och att jag en dag måste ta beslutet att säga hejdå. Jag hade blivit förvarnad flera gånger av familj att tänk på att han är gammal. Krämporna började bli mer, han små haltade, gick enbart korta runder.

Den 19 Maj 2024 efter att gått runt huset tittade jag på honom insåg det. Det var dags! För hans egen skull måste jag ta beslutet. Jag kom in i lägenheten och satte mig ner på golvet med honom och grät medans jag förklarade för sambon. Med tanke på att sommaren bara var runt hörnet och han med sin finska lapphunds päls säkert skulle få det extremt jobbigt med värmen kändes det bättre att besluta det nu istället för att skjuta på det.

Han hade säkert orkat någon månad till! Men till vilket pris?

Det hade inte varit för hans skull utan för min skull och det sista jag ville var att behöva göra en avlivning akut på grund av han led. Jag pratade med min syster och hon sa att jag kände honom bäst nu, det var jag som såg honom och det var mitt beslut. Dagen efter fick jag tag på veterinären han gick till och vi bokade in en tid så att min sambo kunde följa med mig den dagen Viggo skulle få somna in. Dagarna vi hade kvar tillsammans blev mycket extra mys, många morötter som han älskade!

Helgen innan tiden åkte vi med honom till djuraffären, där fick han glatt välja exakt vad han ville ha. Ägaren till djuraffären lätt honom stoppad ner hela nosen i bjudburken och äta med vi pratade med henne. Jag tror han var rätt nöjd med sina val av godis när vi sedan åkte hem.

Vi hade en tid till veterinären den 28 maj och vi hade köpt kotlett som stektes och blandades med morötter som han fick att äta den dagen. Han tittade funderat på husse när han sträckte fram köttet, lite som han bara trodde husse lurade honom och när han insåg att det verkligen var till honom åt snabbt upp allt och jag tror aldrig matskålen varit så ren efteråt.

Men det var cirka 1h innan vi skulle åka jag verkligen släppte murren till känslorna och vad som skulle ske. Tårarna rullade och jag satte mig i soffan med honom och klappade och grät. Jag satt i baksätet med honom när vi åkte och det kändes så hemskt att det var jag som tagit detta beslut.

Men vi fick ett bra avslut, veterinärkliniken var så stöttande och förstående och gjorde allt på ett hederligt sätt. Jag var så tacksam över att vi gjorde det där.

När vi åkte hem igen, nu utan hund, trodde jag det värsta var över. Men känslan som kom dagen efter var något jag inte var bered på. Det var så tomt, jag tyckte mig höra honom och jag kom på mig flera gånger att agera som om han fortfarande var där. Jag sa till mig själv att jag var ju inte ens ägaren, det var inte jag som skulle vara så ledsen, Men det var samtidigt denna dag jag verkligen förstod vad Viggo betytt mig och vad han gjort för mig.

Tack Viggo för tiden vi fick tillsammans, Tack för allt du gjort, du kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.

Som min syster sagt han var en ”once in a lifetime” hund och han var en livräddare! Det är inte ägarskapet som avgör vem som har rätt till att sörja mest. Det är relationen och minnena man med har med någon som avgör hur man känner. Det spelar ingen roll hur man sörjer, det viktigaste är att tillåta sig sörja. Det är inte ”bara en hund”, det är många gånger en familjemedlem, en bästa vän och en livskamrat.

Tack älskade syster för du delade med dig av en vän, för att du gav mig chansen att känna den kärlek Viggo kunde ge.

Tack till min sambo för att du var med mig och för att du hjälpte mig bearbeta sorgen.

och ännu en gång,

Tack Viggo