Min älskade Selma

Jag har i dag förlorat min älskade Selma, en golden retriver som blev 13 år gammal. Allt gick så fort och jag fick inte ett riktigt farväl. Sorgen är outhärdlig och allt känns så jobbigt. När det nu bara är en hund som ska ha mat, när det bara är en hund att släppa ut för att kissa på kvällen, hennes päls som fortfarande ligger kvar på golvet sen jag borstade henne i går, jag vågar inte dammsuga för jag vet att pälsen som ligger där inte kommer att komma tillbaka igen. Jag vill inte vakna i morgon bitti när jag vet att jag inte kommer att väckas av att hon kommer smygandes på min sida av sängen. Det är så många moment som kommer att vara jobbiga när hon inte längre är där. Jag vet att sorgen en dag lättar och jag kommer minnas henne och alla fina stunder vi haft men just nu känns det som att jag alltid kommer att vara ledsen och att sorgen kommer förgöra mig.