Änglahunden Lily
När min första golden retriever Kajsa lämnade oss en januaridag 2010 trodde jag inte att jag någonsin skulle kunna ha hund igen. Bara tanken på att en annan hund skulle förväntas ersätta henne kändes helt overklig – både mot Kajsa och mot den nya hunden.
Hur som helst – efter mindre än ett år hade jag fått nog av att lyssna efter Kajsas tassar på golvet och ungefär samtidigt föddes Lily i en kull på åtta underbara små goldenvalpar. Två månader senare flyttade hon in i vårt hem, tämligen skeptisk och tveksam, men utsåg snabbt min mamma till ställföreträdare för sin biologiska mamma.
Lily var helt olik sin företrädare Kajsa både till utseende och personlighet. Kajsa var en honungsfärgad jaktgolden, självsäker, glad och livlig och tog livet med en klackspark. Lily var en lite ängsligare själ, oförklarligt rädd för män och senare också för vissa typer av stora hundar. Medan Kajsa hade vad jag skulle kalla humor, var Lily allvarlig, vänlig och lite känslig. Däremot hade de samma kärlek till mat och jag skulle kunna skriva en instruktionsbok om 100 sätt en golden kan stjäla mat…
Under åren som följde efter att Lily kom till oss avlöste kriserna varandra i familjen; brand i huset, evakuering, skilsmässa, flera dödsfall och olyckor. Det måste ha varit traumatiskt även för henne, men hon fanns alltid där med oss, alltid lika snäll och närvarande.
När Lily var 3 år fick hon och min son en ny liten hundkompis, jakt-Cockern Julia och de levde i lycklig symbios fram till sommaren 2023.
När Lily var 10 år fick hon livmoderinflammation och dessutom upptäckte veterinären inte mindre än 9 juvertumörer. För att göra en lång, plågsam och dyr historia kort så hade Lily änglavakt – hon repade sig snabbt efter operationerna och tumörerna visade sig vara godartade. Jag var så lycklig och lättad att jag grät, trots att det hade kostat en förmögenhet… Vi skulle få mer tid med vår älskade hund!
På våren 2023 skaffade min son och svärdotter två små valpar, så helt plötsligt hade vi fyra hundar. Lily blev genast valparnas idol och trots att de var stökiga och gapiga, var hon som vanligt bara tålmodig och snäll.
Lite senare på sommaren började Lily magra och verkade lite kraftlös i benen, samtidigt upptäckte jag att även Julia hade en knuta på juvren. Det var mitt i semesterperioden och i princip omöjligt att få tag i vare sig vår egen eller någon annan veterinär. Till slut fick jag en akuttid för Lily hos en större veterinärklinik.
Det blev en lång och hemsk dag. Först kunde veterinären inte hitta något som förklarade viktnedgången, alla prover och röntgenbilder var normala. Till slut togs ultraljud på hennes organ och då upptäckte han att hon hade skuggor på levern som bara kunde betyda cancer. Paniken grep tag i mig som en iskall hand, men jag hade lovat mig själv att inte vara egoistisk utan göra det som var rätt för min hund. Så med tungt hjärta åkte vi hem till Victor, Ellinor och de andra hundarna, gick på en promenad till skogen där alla hundarna badade i bäcken och fick massor av godis. Vi grät hejdlöst allihop, men försökte dölja för hundarna att vi var ledsna.
Sedan åkte vi tillbaks till veterinären, där de hade ordnat så att Lily kunde få somna utomhus, i en liten lund bakom kliniken. Jag var oerhört tacksam för det, eftersom hon var väldigt orolig inne hos veterinären. Allt gick lugnt och stilla till, och hon somnade fridfullt in, omgiven av sina människor och sin hundkompis Julia.
Tiden efter att Lily lämnade oss blev en mardröm. Själv kände jag mig som att hjärtat hade rivits ur kroppen, men det blev ännu värre för Julia som troligtvis gick in i en depression av sorgen. Samtidigt som allt vardagligt måste fungera, flydde Julia och jag så ofta vi kunde på maratonpromenader för att sysselsätta oss. Julia fattade dessutom agg gentemot en av valparna och det tog över en månad innan de klarade att umgås normalt igen.
Nu, ett halvår senare, har vi hittat nån sorts balans och har fått livet att fungera på ett annat sätt – utan Lily. Julia och jag är alltid tillsammans, hon är otroligt sällskapssjuk och sover nu i egen spjälsäng i mitt sovrum istället för i sin vanliga korg. Ibland när vi möter en golden som liknar Lily ser jag att hon stelnar till och tittar lite extra, men hon blir inte orolig och ängslig längre.
Urnan med Lilys aska står fortfarande i bokhyllan, vi tänder ofta ett ljus för henne där och jag märker på Julia att hon vet att det är Lily som finns där. Hundar vet.
Matte Anna Nava