Historien om taxarna Alf och Theo

Historien om Alf började när vi hämtade hem vår första tax, långhåriga normalstora taxen Alf från Skåne 2010. Vi bor i Norrbotten. Hans uppfödare hade stickat en fin tröja till honom då han skulle flytta hit upp där det var kallt. Vi ville ha en sällskapshund som var aktiv, ville vara ute och framföra allt ville vara nära. Det fick vi. En riktig soffpotatis som helst vill ligga i knävecket när vi låg i soffan. Ute var det full rulle och långa promenader.

Alf hade en förmåga att se en in i själen. Han kunde titta rakt in i våra ögon och man såg att det inte fanns ett ont hårstrå i den hunden. Det bästa med att ha Alf i våra liv var att han hjälpte till att skapa kontakt med många andra människor. Främst andra hundägare men även icke-hundägare stannade ofta och ville prata. De mindes taxar från sin uppväxt, hade själv haft tax eller bara gillade taxar. Alf var dock lite rädd för andra hundar och personer, något vi jobbade på hela hans liv. Tyvärr är det inte alltid tillräckligt med den tid, kostnad och ansträngning man själv lägger in när andra hundägare struntar fullständigt i gränser och vett.

Alla borde få möta en Theo i sitt liv. Han ville bara ha kärlek och då fick man så mycket tillbaka, nospussar, knorr, bus och sällskap. Alltid vid din sida.Alf och Theo fick långa liv, med mycket kärlek, bus, hundkompisar, äventyr och vilostunder. Vi provade på det mesta: Rallylydnad, Nose Work, jakt, viltspår m.m. De hängde glatt med på alla upptåg och taxträffar. Jag ordnade taxträffar så ofta jag kunde då vi såg att de lekte bäst och det var lägre risk för skador när de fick leka med likasinnade. Att bli biten och dragen i öronen av bostonterriers, eller jagade av vallhundar eller översprungna av pudlar var så bra för små taxar.

När Alf blev 10 år blev hans sinnen allt mer påverkade. Vi märkte att han följde efter oss över allt och blev allt mer orolig. Hos veterinären fick han diagnosen artros i tasslederna och så fick han medicin mot demens. Han blev piggare och lite gladare. Theo hade en trasig rygg, men några tillfällen då han fick ordentlig kramp i ryggen, ca 1 gång/år då vi fick åka in och få smärtstillande. Men han levde som aktiv hund. Han hade inte såg god koll på vad som var farligt eller inte, som den gången han klättrade upp i en vedhög som var 2 meter och hoppade rakt ut på gräsmattan. I mitt sinne såg jag hans rygg gå av på flera ställen men där kom han skuttande mot mig. Hjärtat i halsgropen. Eller den gången han åt av min blodtrycksmedicin som han kommit åt i min handväska. Ett samtal till telefonveterinären men mängden han fått i sig var inte farligt tack och lov. Ett par glasögon har också strykt med men aldrig skor.

På ålderns höst upptäckte vi glädjen i att träna hundtrick. Båda älskade att göra trick. Alfs favorittrick var att spela död. Theo gjorde allt som gav godis! Han dansade, hoppade, puttade, drog och hämtade saker. Vi ställde upp i trickutmaningar och vann rosetter.

I mars 2022 skulle Alf på en uppföljning för sina mediciner. Vi har gått på regelbundna kontroller på våra hundar för att hålla koll på tänder, hull och kondition. Alf som alltid haft bra tänder hade nu troligtvis tumörer eller tandskador som orsakade lidande. Vi hade en fantastisk veterinär i byn som sa åt mig att ”du har varit tydlig med att du inte vill utsätta dom för onödiga ingrepp. Det är dags nu”. Så beslutet var enkelt att låta Alf somna in, det svåra var att besluta om Theo skulle få följa med. Theo hade ont i ryggen till och från, oftare på äldre dagar, hade sin inre stress och hade aldrig varit utan Alf. Vi valde att låta dem somna in tillsammans dagen efter. Det var det finaste vi kunde ge dem. Alf 12 år och Theo 10 år hade levt ett så gott liv vi kunde ge dem.

Trots att beslutet var enkelt – vi skulle inte utsätta dom för lidande – var det hemskt, fruktansvärt, sorgligt, smärtsamt och jag kämpade emot, ville inte ta in och grät. För mig var det nog jobbigast innan. Dagen vi hade fått beskedet grät jag mycket. Kramade om dom och sa till Alf ”visst visar du mig om det är dags”. Den natten flåsade han, vankade av och ann och visade tydligt att han inte mådde bra. Vi gav dom kärlek, god mat och även hundvakten kom och sa hej då och pysslade om dem.

Alf släppte taget direkt, hans kropp var redo, han behövde vilan. Theo kämpade emot, som han alltid gjorde. Han fick också lugnande och jag låg mot honom och pratade till honom. Vi valde att kremera dem och låta de begravas tillsammans med andra husdjur. Jag ville inte ha vår gård som en minnesplats. De finns kvar via alla foton, minnen, bloggen, boken jag skrivit om dem och så hittade jag en person via en taxgrupp på Facebook som tovade taxar att hänga i julgranen, där de nu under julhelgerna finns med oss. Min vän som gör smycket fick göra två örhängen åt mig i silver med en tax och en änglavinge i varje. Då kan jag bära dem när jag känner att jag behöver det.

När de hade somnat in fick jag en stark känsla av att jag förlorat en kroppsdel. Sorgen satt i kroppen. Jag kunde inte säga vilken eller var men något fattades mig i själen. Inte obehagligt men tungt. Eftersom våra taxar var gamla och hade levt ett vad vi kunde säga gott hundliv så har jag inte dåligt samvete och jag ångrar inte beslutet. Men sorgen finns där ännu. Vi pratar om dom t ex när vi får en paprikabit över som vi brukade slänga åt dom. Eller när vi tappade en köttbulle på julafton och sa ”den hade Theo ätit upp”. Vår dotter som är 3 år gammal pratar om ”Alf och Theo”, julpyntar med de tovade taxarna och kallar alla taxar för Theo. Hon ser skillnad på hund och Tax.

Vi saknar dom oändligt men vet att dom inte längre lider och vi hoppas och tror att de springer i hundhimlen med sina bästa vänner, taxarna Alma och Elsa, som var i samma ålder och fick somna in veckan efter Alf och Theo pga sina sjukdomar. Jag önskar dock att hundhimlen hade besökstider…

Matte; Sofia Sundvall