Clinton och Sallie
Jag har haft hund sen jag var student på universitetet i Lund. Då köpte jag Dickens. En stor boxer. Sen kom Saska(boxer) Immer (foxterrier). Indra (bullmastiff). Hugo (mops). När både maken och jag var pensionärer kom Clinton till oss. Han var en stor, frisk mops som aldrig ens snarkade.
Samtidigt i familjen köpte sonens sambo en fransk bulldog. Hon var allergisk, lite dåliga höfter och svår med maten. När sen en bebis kom blev det för mycket för den unga mamman. Sallie den franska bulldoggen flyttade in hos oss.
Vi hade ekonomi att ta veterinärhjälp och köpa bästa fodret för henne. Hon fick långa promenader med pensionerad husse.
Höften blev bättre när musklerna tog över. De gillade verkligen varandra Sallie o Clinton. Vi levde i en slags symbios, vi fyra. Det kom sämre dagar. Jag bröt en fot och Clinton tog på sig att skydda mig till varje pris. Maken fick ibland sätta kompoststängsel runt mig för att jag skulle slippa ha honom i knät hela tiden.
Jag fick en hjärtinfarkt och nu var hundarna makens ansvar. De blev också äldre och promenaderna blev kortare och långsammare. Vi blev gråhåriga och hundarna grå om nosen. Sallie började höra dåligt och blev allt mer orolig om inte husse var i närheten. Båda fick svårt att gå i trappan så det blev mycket bärande för snart 80 årig husse. En tid levde vi tillsammans i en slags vemodig känsla. Så en sen natt fick Sallie en stroke. Låg i husses famn till veterinären öppnade. Kom inte hem. Clinton gick här med ledsna ögon och snart tappade han kraften i bakkroppen. Knappt tre månader efter henne var han död. Jag tror han dog av brustet hjärta.
Vi är så, så ledsna men jag tröstar mig med att jag tycker det är en fin kärlekshistoria. De var nästan jämnåriga (Clinton ett halvår äldre) och levde sida vid sida i nästan 13 år. Nu ligger de i trädgården under stenar som ett barnbarn både plockat och skrivit på. Vi saknar dem varje dag och maken gråter ofta. Barnen tycker det är så bra att vi tar hand om grannens tax när de har tufft med att få ihop vardagen. Som om det skulle lindra vår sorg. Det är bara en insats vi gärna gör för att vi gillar våra grannar. Den tunga sorgen vi känner är något helt annat. Sen är det också svårt att inse att numera orkar vi inte en valp. Jag är ändå glad att jag fick uppleva 13 år med två hundar. En av dem kunde ju lika gärna gått bort tidigare.
Matte och Husse