[David]

David

Min älskade Bosse lämnade jordelivet igår, 11 år och 7 månader gammal. Utan mental förberedelse. Från att ha varit sig själv och fyra dagar av vad vi trodde var en upprörd mage till följd av ett kostillskott vi testat ge honom för senior hundar. Sorgen jag känner just nu är outhärdlig. Får en sådan ångest när jag är ensam i mitt rum utan min älskade vän att jag bara vill krypa ur skinnet och försvinna. Bosses och min historia är inte den omedelbara kärlekshistorien som många berättar om här med sitt djur: där han funnits genom där som en ständig närvaro i tio år eller längre. Jag och min familj var inte hans ursprungliga ägare. Från början när han var valp var jag och min familj bara hundvakt åt honom från och till, det var inte förrän han var runt sex år min familj började ta hand om honom varannan vecka, och för fyra år sedan vi började ta hand om honom på heltid. Det var dessa fyra år min djupare relation med honom påbörjades. Jag gick igenom en tuff tid med misslyckade studier och dåligt mående som ledde till att jag till sist tvingades flytta från min studentlägenhet i Stockholm till mitt familjehem i Dalarna. Sommaren det året föll det sig så att jag fick ensamt ansvar om honom under några veckor. Initialt tyckte jag till och med om det kändes jobbigt, men den känslan försvann snabbt. Istället blev vi varandras fasta punkter i livet. Jag blev hans viktigaste person och han blev den som stoppade mig från att totalt hamna under isen, och i en djupare depression och som gav mig kraft att kunna hantera den ensamhet det innebär när ens vänner är minst 6 timmar bort. Min själsfrände. Han är kanske den som till och med gjort att jag ens sitter här idag.
Vi började leva som i symbios: första året av dessa fyra, den där sommaren, var vi tillsammans konstant. Det var inte förrän jag 1-2 år senare började jobba som timvikarie, vi var ifrån varandra ens några timmar i veckan. Det går inte att beskriva saknaden och tomheten jag känner, den är som sagt outhärdlig. Det känns svårt att se just nu hur jag ska kunna hantera att han inte finns här längre och vad fan jag ska göra med mig själv framöver: även om den omedelbar sorgen lägger sig och man kan se tillbaka på glada minnen och vara tacksam över tiden man fått så känns tomheten och ensamheten som kommer kvarstå som ett svart hål jag aldrig kommer komma ta mig ur. Nu sitter man här i djup sorg och med skuldkänslor och en massa frågor som kvarstår som man aldrig kommer få svar på: Va fan åkte vi inte in på en gång? Varför antog vi bara att de bara var magen? Varför gav jag åtminstone honom inte den där antibiotikakuren och de antiinflammatoriska tabletterna vi hade kvar sen tidigare då det troligtvis var sådan behandling han skulle fått om saker inte gått så långt som de gjort. Är det jag genom mitt jävla kostillskot som triggat igång tillståndet som leddde till hans död? Trots att veterinären sa att detta med all säkerhet var på grund av något underliggande och inte hade något med kosttillskottet att göra. Vet inte vad jag ska göra med mig själv.

[Författare]

Inlägg