[Katten]

Katten

Det är snart två år sedan min älskade B dog. Han hade levt ett bra liv i många år trots sin njursjukdom. Men efter ett överfall av ett annat djur, blev han illa skadad och hans sjukdom eskalerade till den grad att det inte gick att hjälpa honom något mer.
Efter avlivningen var jag väldigt likgiltig, men efter några dagar så grät jag konstant. Jag grät på jobbet framför arbetskamrater och praktikanter, hos frisören, hos tandläkaren, på alla offentliga sammanhang jag var tvungen att delta i.
Bara några veckor senare avled katten på jobbet. Min fina S som jag tröstat mig hos. Sorgen tog nytt tag och allt kändes bottenlöst och mörkt. Att prata med andra hjälpte inte, speciellt när de sa ”det va ju bara katter”.
Vi avvaktade en längre tid innan vi insåg att ett hem utan en katt är bara ett hus. Tillslut skaffade vi en kattunge K, världens finaste! Men jag hade så svårt att ta till mig den nya lilla när allt jag tänkte på var min älskade B. Skämdes länge att jag hade noll känslor för den nya lilla, men det har ändrat sig nu. Jag ÄLSKAR lilla K, men B är fortfarande min hjärtekatt och jag kan inte sluta hetsgråta över han.
Det är som sagt snart två år sedan han lämnade oss, och jag vet inte hur jag ska gå vidare? Jag kan fortfarande inte prata om honom utan att börja gråta. Jag kan inte kolla på bilder utan att gråta. Jag kan inte röra vid hans saker utan att gråta. Till och med när jag kramar lilla K så gråter jag, i saknad efter min älskade B. Är det här normalt?
Jag har förlorat många djur i yngre dagar samt familjemedlemmar som dött i väldigt tidig ålder, som jag har ”kommit över”. Men det här knäcker mig. 💔

• Detta ämne redigerades för 6 månader av Katten.

[Författare]

Inlägg