[Madde]

Madde

Hej!
Jag förlorade min själsfrände 21/5-25, det är alltså några månader sedan. Jag har verkligen kämpat sen dess, kanske dels för att jag aldrig haft någon att prata med. Fläcken och jag levde ihop i nästan 19år. Vi gick igenom allt ihop, mina destruktiva relationer, flyttar, när livet var lugnt, när det stormade, toppar och dalar. Hon var den punkt som alltid fanns där vart jag än befann mig i livet. Juldagen -24 fick hon vad veterinären misstänkte var en stroke, jag borde förstått då att det var början på slutet, men jag ville nog inte inse det. I maj tog jag beslutet att låta henne gå i samråd med veterinär. Hon fick somna in hemma i soffan som hon älskade med sin lillebror (hund) och mig vid sin sida. Men sen dess har jag känt mig utan kompass, som att jag bara flyter runt i ett vakuum, där livet känts meningslöst, gjort framsteg i sorgen för att sen gå bakåt igen, haft dagar där jag bara gråter och gråter till dagar där jag faktiskt varit utan sorg. Den tomheten och tystnade jag känner efter henne trodde jag aldrig att man kunde känna. Ibland känns det overkligt att hon inte finns längre, som en riktig mardröm som jag snart kommer vakna ur. Hon fanns ju alltid där och helt plötsligt gör hon inte det längre.

[Matte]

Matte

Hej… sorg tar tid, så är det bara. Man får acceptera det o sänka kraven. Fläcken o du hade lång tid tillsammans. Att förlora sin vän är också att förlora en del av sin identitet. Den man var. Alla vanor man delade. Tar tid att få en ny identitet och nya vanor på nya sätt. Det går liksom inte på en vecka eller månad. Ibland trallar livet på igen, sorgen är inte närvarande längre. Men så plötsligt är den det igen…tårarna kommer o man vill inte besvära någon med sin sorg som väl ’borde’ vara över. Gå vidare, heter det. Se framåt. Jojo. Det gör man väl också. Men att förneka sorgen när den gör sig påmind kanske inte är enklaste vägen framåt. Sorg är så mycket o tar sig fler uttryck än man tror. När jag miste min hund för ett halvår sen kom jag efter ett tag in i en fas då jag inte kunde älska mina kvarvarande djur. Jag skötte dem som vanligt men kände det som om de lika gärna kunde dö allihop med en gång för det var ändå det de skulle till slut. Senare, utan att jag vet hur det gick till, började jag älska dem igen o med större kärlek än nånsin o den är också besvarad. Kanske ökar ens förmåga att känna kärlek, när man tillåter sig själv att sörja?

[Djurfrid]

Djurfrid

Tack för att du delar med dig om Fläcken ❤️ Det du beskriver låter så tungt och det är helt förståeligt att sorgen fortfarande känns stark efter så många år tillsammans. Att den går fram och tillbaka och att livet ibland känns tomt och overkligt är en del av en väldigt stor förlust. Du gav henne ett fint och tryggt avslut hemma, omgiven av kärlek och det säger mycket om bandet mellan er. Du är inte konstig som känner så här och du behöver inte bära allt ensam.

Kram från Jenny och Susanna på Djurfrid

[Författare]

Inlägg