Silja – liten lockig hund

Den 19 september 2016 dog Silja. Vår lilla svarta dvärgpudel, som varit en familjemedlem i 13 år, lämnade oss. Saknaden vilar tung.

Jag viskar till hennes fotografi som hänger ovanför min säng: ”Mitt lilla hundbarn, jag älskar dig”. Saknar henne så att det värker i mig.

Jag saknar ”bom-ljudet” när hon på morgonen hoppade ner från sin skinnsoffa för att hälsa.

Jag saknar hennes galopp in till matskålarna efter morgonpromenaden med Husse. Om jag inte hunnit blanda de upptinade, råa köttbullarna med pulver och mediciner retirerade hon, tittade uppfordrande på mig och gav skall. Jag sade ”förlåt” och hon skällde till igen, viftande på svansen med den där humoristiska blicken.

Jag saknar hennes inbjudan till lek, hur hon sprang retsamt före mig, gick ner med frambenen och gav skall för att bli jagad runt, runt i huset.

Jag saknar henne när jag gör yoga på morgonen. Hon låg alltid i skinnsoffan och bligade på mig med både respekt och förundran. ”Varför gör hon på detta viset?

Jag saknar henne när jag öppnat ytterdörren för att gå ut i trädgården. ”Silja, ska du följa med ut?”, frågade jag alltid och visslade mjukt. Även om hon sov djupt och mot slutet var halvdöv kunde hon inte motstå visslingen.

Jag saknar hennes tassar mot mina vader när hon var på extra ystert humör och hoppade upp på mina bakben.

Jag saknar henne när jag byter toalettrulle. De tomma rullarna sparades alltid till att gömma godis i. Jag placerade den noga hopvikta rullen inkilad i någon möbel medan Silja satt i ett annat rum och väntade på kommandot ”sök”. Snabbt lokaliserade hon var godbitarna var och satte igång med att öppna rullen.

Jag saknar henne när jag arbetar eller vilar i trädgården. Hon lufsade runt, luktade sig igenom våra två tunnland tomt, höll katterna i schack och kom fram ibland, duttade nosen mot mitt ben och gick vidare. Utomhus var hon aldrig pockande, hade fullt upp med sina arbetsuppgifter.

Jag saknar hennes pudelrace – när hon fick fnatt och sprang i vild karriär, fram och tillbaka.

Jag saknar hennes krumsprång när jag släppt henne fri efter att ha gjort något obehagligt; borstat pälsen, klippt klorna, badat, shamponerat och fönat, tagit bort en fästing eller torkat ögonen. Lyckan att bli fri, att inte längre hållas fast.

Jag saknar henne när jag återvänder hem och inte längre möts av en glädjesprutande liten hund som hoppar och gläfser, nafsar i mina byxben, nappar åt sig en sko och rusar in på mattan med den. Oftast var gungstolen i farstun i gungning när vi öppnade dörren. Hon hade hoppat upp för att se oss komma.

Jag saknar våra lekar på mattan. Jag låtsasmorrade, tog hennes tuggben och visade tänderna. Silja gick ner på frambenen, snurrade runt och drog upp överläppen. Vi skrattade båda.

Jag saknar henne i skinnsoffan på kvällarna. Den var hennes och om Husse skulle hinna sätta sig i den först stod hon nedanför och illstirrade på honom tills han fann för gott att glida ner på mattan. En sekund senare hade hon lagt sig tillrätta i sin soffa.

Jag saknar hennes bestämda krav på ”sök-leken” varje kväll klockan 19. Då skulle hundgodiset placeras på 16 olika ställen. Jag delade fyra Frolic i fyra bitar och hon kunde räkna! Svårast var biten inklämd mellan lampfoten och sladden. Hon hoppade och hoppade, nafsade och nafsade – tills godisbiten föll ner. Hon gav sig inte.

Jag saknar vår kvällsrutin – att släppa ut Silja kl 22, ensam i mörkret. Efter kisserunda på någon minut var hon inne igen och tog hon trappan upp i några snabba språng. Hoppade upp i skinnstolen utanför Husses sovrum.

Jag saknar till och med att ibland släppa ut henne kl 3 på morgonen. Furix, vätskedrivande, gjorde att hon inte längre kunde hålla sig hela natten. Oftast gick hon ut på verandan där jag hade lagt ut tidningar att kissa på.

Jag saknar hennes lena päls mot mina fingertoppar, den lilla pannan, de lockiga öronen, den kalla nosen, tassarna som hon var så rädd om, den lilla rumpan som jag höll om under lyft.

Men framför allt saknar jag hennes vänfasta ögonkast, den villkorslösa Kärlekens blick. Jag saknar hennes följsamma väsen, hennes oförställda glädje. Jag saknar att varje dag bedyra min kärlek till henne.

På den sista bilden som är tagen på henne står hon framför det stora halvt nedgrävda ankaret på tomten i Mälarhusen. Så där stilla och avvaktande som hon ofta var. ”Vad vill de med mig nu”, ser hon ut att tänka.

Jag ska skriva ner minnen från vårt liv tillsammans, som en besvärjelse och en sorgebearbetning. Den första tiden grät jag på kvällarna och morgnarna, upprepade hennes smeknamn ”min lilla Sill”. Nu vilar sorgen inombords, mer inbäddad i vemod. Glädjen över minnena börjar ta över. Jag påminns om henne många gånger varje dag.

”Vi har varit med om Dig, vi kan aldrig förlora Dig”.

Det första året

Vi hade varit utan hund i 17 år sedan Tasja, newfoundlandshunden, dog. Min pälsdjursallergi bröt ut i slutet av hennes levnad. Jag fick astma av katt, häst och hund och vi fick nöja oss med att ha utekatt.

Hur gick det till när längtan efter hund tog ny fart? Aron ville så gärna ha en hund och vi hade hört att pudeln är mindre allergen. Husse berättade om en fantastisk dvärgpudel han träffat under sina arkitektstudier. En följsam hund, som alltid gick utan koppel.

Vi började titta efter annonser och snart fann vi två pudelvalpar till salu i Sydsvenskan. Margot i Fränninge hade uppfödning av pudlar, King Charles spaniels och raskatter i sin villa i Fränninge. Ett eldorado för min allergi! Hon öppnade med två små lurvtottar i famnen, piggögda och glada.

Den som åker och tittar på valpar är förlorad, så också vi. När vi åkte hem hade Aron, 12 år, valt den minsta. Du skulle hämtas några dagar senare. Jag gav dig namnet Silja, mjuka ljud och lätt att kalla in med. Men ofta blev det ”Sillen” eller ”Sill”.

Jag stannade hemma medan Husse, Sanna och Aron for iväg, vågade inte utmana allergin i hund- och katthuset igen. Lilla Silja, så klart var du förundrad och lite rädd när du kom till den nya miljön, bars ut ur bilen och släpptes ner på gårdsplan hos en flock du inte alls kände.

Vi låg på mattan runt dig, du sniffade och tog in en värld av okända dofter. Ibland ställde du dig bara helt tyst och blickstilla, som ett litet, svart moln. Så fortsatte du hela livet att lugnt avvaktande och lite frågande iaktta vad som hände runt omkring dig.

Första natten kunde bli besvärlig, bäst att du fick sova i matrummet så att inte mattorna blev nerkissade. Aron erbjöd sig att sova på den smala, hårda kökssoffan, med en lugnande hand nerstucken i din korg. Påföljande dagar flyttade ni upp i Arons rum och vi täckte mattan med tidningar, Aron uppskattade inte att riskera att trampa i pölar och bajskorvar, men han stod ut.

Jag var tjänstledig den där hösten 2003 och hade tid att ägna åt vår nya lilla vän, som snabbt acklimatiserade sig. Det var bara ett men. Jag kände efter några dagar att min andning påverkades, att luftrören täpptes till. Trycket över bröstet blev värre och värre. Det fina septembervädret gjorde att vi kunde vara mycket utomhus och så fort jag fick tillfälle smet jag ut och drog djupa andetag. Jag ville till en början inte berätta för någon.

Vi hade skrivit in i köpekontraktet att vi fick lämna tillbaka dig om jag visade tecken på allergi. Till slut var jag ändå tvungen att säga att din närvaro gav mig astma. Det var bara så. Hur skulle vi göra? Vi hade förälskat oss i dig, vårt lilla hundbarn, så förfärligt att lämna tillbaka dig. Jag var förtvivlad och bröt ihop. Som ett sista halmstrå ringde jag till en kollega, som också var mycket allergisk, men ändå kunde ha häst, hund och minigris av ickeallergena raser. Hon sade: ”Du kan vänja dig. Ge det lite mer tid.”

Vi hade redan varskott Margot om att vi måste lämna tillbaka dig. Hon förhöll sig ganska kallsinnig och ville inte riktigt acceptera. Senare förklarade hon att hon sett glädjen hos Sanna och Aron när de hämtade dig och tyckte att det vore ett svek mot dem att förlora dig.

Vi avblåste återlämningen. Under veckan som följde försvann, som av ett trollslag, mina andningsproblem och skulle aldrig återvända. Jag hade mycket riktigt vant mig vid hennes hudceller, hennes bakterier eller vad det nu var. Säkert hade kärlekens oxytocin också något med i spelet.

Arons känslor hade kastats mellan hopp och förtvivlan under dessa dagar. Hans oerhörda längtan efter en hund hade gått i uppfyllelse. Han och kompisen Simon lekte mycket med dig och han sov med dig på nätterna. Och så skulle du lämna oss! Jag minns hur Aron satt i soffan när vi berättade om min astma. Jag minns hans gråt, hur han samlade ihop sig, förstod, gjorde sig stark och beredd att skiljas från dig.

Så kom vändningen, du kunde stanna hos oss. Men då hade Aron redan gått igenom sorgeprocessen, distanserat sig för att klara att gå vidare. Kanske bröts ert kärleksförhållande lite grand då. Aron kunde hädanefter inte ge sig hän helt och hållet, förgängligheten lurade alltid bakom hörnet.

I trädgården den hösten fanns du alltid helt inpå oss, nosande, nafsande, hoppande, skuttande, gläfsande. Trots att vi bor nära en trafikerad väg lät vi dig gå lös, satte bara för ett kompoststängsel vid grindöppningen. Men jag ville lära dig att vägen var farlig. En gång, när du var mycket nära vägen, kastade jag en tom vattenkanna precis bredvid dig och sade bestämt: ”NEJ!”. Aldrig fick du gå över vägen genom grinden själv. Alltid lyfte vi upp dig och bar dig över, för att du skulle lära dig att här fanns ett definitivt stopp.

Ett bi stack dig på nosen och du gav upp höga, förtvivlade skrik. Detta var kanske första gången du upplevde svår smärta. Det skulle visa sig att du inte var smärttålig, att du blev ynklig så fort något hände med din kropp, inte minst vid första löpet.

Hösten gick och du lärde känna din omgivning, fick nya vänner, åkte på bilturer och vandrade längre och längre sträckor i skogen. Vi ville att du skulle vänja dig vid allt; traktorerna som bullrade förbi, hästarna som klippeti-kloppade utanför huset. En dag fick du närkontakt med en häst, nos mot mule. Hästen luktade försiktigt på dig och sedan den dagen var du aldrig rädd för hästar. Inte heller får och kor berörde dig om de bara höll sig på replängds avstånd. Du kunde gå lös genom en fårhjord, helt lugnt utan att provoceras eller jaga upp fåren.

Fyra månader gammal var du rumsren. Kisset på mattorna sögs upp med potatismjöl, dina korvar var torra och lätta att ta upp. Du förstod till slut att vi ville att du skulle sköta om dina behov utomhus.

Vi lämnade dig sällan ensam som valp, men ibland hände det. Vi tänkte att det kunde vara lämpligt att stänga in dig i köket och matrummet då, för att slippa få nerfläckade mattor. Men där satte du ner tassen. Stäng ALDRIG in mig!!! Det var så tydligt att du inte accepterade stängda dörrar. Du ville ha tillgång till hela huset, kunna se ut genom fönster som vätte mot ingången. När vi hade förstått detta var det aldrig några problem. Du gnagde inte sönder någonting, inte ens när mjölktänderna kliade som värst.

Du lärde känna dvärgpudelkompisarna Maja, Lisa och Chappy. Vi träffade dem ofta vid brukshundsklubben. Du var alltid positiv mot andra hundar, inte rädd ens för de stora. Grannens enorma blandrashund Chang snusade ömsint på dig och lät dig springa rundor runt honom. Vi slog följe på promenader runt grannens ägor, två svarta hundar, en stor och en liten.

Min tjänstledighet led mot sitt slut. Efter jul skulle jag börja jobba igen på skolan. Gick det bra att ta med dig i klassrummet hos tonåringarna? Jodå, jag fick dispens. Ingen var allergisk, du släppte inte ett hår och drog knappt in någon smuts. Du blev snabbt en självklar del av gruppen, låg oftast på min jacka under lektionerna. Eleverna fick gärna klappa dig, men du ville inte sitta i knä eller bli buren. Ibland, när jag stod framme vid tavlan och berättade något, ställde du dig med framtassarna på mina ben och tittade hängivet och tyst upp på mig. Då var det svårt att hålla den röda tråden.

Jag började också undervisa på ett naturbruksgymnasium för elever med neuropsykiatriska funktionshinder. De uppskattade mycket din närvaro. Fick du bara vara där jag var och min jacka att ligga på så var allt perfekt.

Du var vår hund och Lillhusse Aron och Husse var viktiga personer i ditt liv, men jag blev din ledare. Du följde mig. Om jag fanns i huset vägrade du, eller gick motvilligt med på, att gå på promenad med andra. Men Husses morgonpromenader var en självklar ritual.

Under din första sommar hos oss skulle vi åka på fotbollsturnering i Finspång. Arons fotbollslag och vi föräldrar fick bo i en lånad villa. På nätterna sov vi allihop, sovsäck bredvid sovsäck i ett stort allrum, med dig mellan oss. Tyst och följsam, som alltid.

Bättre väckarklocka än du fanns inte. På kommandot ”Var är Aron?” rusade du uppför trapporna till hans sovrum, hoppade upp på lillhusses huvud, slickade och nafsade tills han vaknade ur sin 13-åriga drönardvala. Arons kompis Simon var också en kär vän. Ni låg alla tre på golvet och Simon ackompanjerade leken med små pipande, kärleksfulla ljud.

Du lärde dig sitta, stanna och gå fint på kommando. Det var så lätt att få dig att förstå vad vi ville lära dig. Du ville verkligen vara till lags. I skogen lekte vi gömme för att du alltid skulle ha koll på mig och inte sticka iväg. Jag sade åt dig att sitta och ”Stanna kvar”. Sen rusade jag iväg utom synhåll, gömde mig bakom ett träd eller en stenmur, sade ”Pip!” och såg hur du rusade iväg, spårade, vädrade, lyssnade och till slut hittade mig. Jubel och fröjd!

Du accepterade bara koppel på vissa sträckor, när vi gick på asfaltvägar med trafik. Så fort vi lämnade vägen satte du dig ner och vägrade bestämt att gå vidare om jag inte tog av kopplet. Du ville vara fri! Det var så obehagligt för dig när kopplet stramade och halsbandet tryckte på halsen att du aldrig drog i kopplet.

Mormor älskade dig från första stund och du besvarade hennes kärlek. Mormor tog sig tid att länge klia dig på ryggen och bakom öronen. Hon kuttrade och berömde. Vi åkte ofta till henne, med bil eller tåg. När vi sov över på en madrass på golvet kröp du upp till mig, lade dig tillrätta vid fötterna och jag lät det ske. Men hemma sov du aldrig i sovrummen.

Dina käraste leksaker var Hunden och Gummituppen. Hunden hade en gång köpts till barnen på loppis, en stor guldbrun spaniel med långa håriga öron. Den ruskade du som ett byte, trots storleken. Du blev könsmogen efter 9 månader och då blev Hunden också en partner. Du kopulerade våldsamt mot den och blev helt andfådd med lite stirrig blick. En enda gång försökte du ”rida” på mitt ben, men efter en mycket skarp tillrättavisning gjorde du det aldrig mer. Jag hade minnen av min bästa väns hund som hängde vid våra underben så snart vi kom innanför dörren. Jag ville inte att denna ovana skulle fästa vid dig.

Första löpet var en prövning. Jag trodde att du var allvarligt sjuk när du med fasa i blicken vägrade gå. Det verkade göra fasansfullt ont och du gnydde hjälpsökande. Jag förstod snart att du blivit könsmogen och efter något dygn ebbade din chock ut, även om du fortsatte att vara ynklig hela första veckan. Vi behövde aldrig ha löpskydd eftersom du blödde så lite och alltid slickade dig ren.

Efter löpperioderna kom sedan skendräktigheten, som ett brev på posten. Då gnydde du inte, du skrek efter dina valpar, som kunde vara Hunden eller Gummituppen eller en repknut! Vi insåg att alla gosedjur underhöll din frustration och längtan efter valpar och försökte gömma undan allt mjukt. Då ville du ligga i knäet och ruva på oss. Du var aldrig en knähund annars, bara under dessa veckor. I efterhand har jag förstått att skendräktighet är ett stressande tillstånd, som kanske bidrog till höga kortisolnivåer. Med facit i hand skulle vi ha kastrerat dig efter att du fått valparna.

Mat, lydnad och kompisar

Du var kräsen. Margot hade uppmanat oss att endast ge torrfoder och vi försökte verkligen. Du nosade ointresserat på de små bitarna och vi föll till föga. Under den första tiden mortlade jag torrfodret och blandade med köttrester, men det höll inte i längden. Räddningen blev Bravo, frysta råa hamburgare som tinades och lätt kunde kamouflera torrfodret. De sista åren fick du torrfoder utan cerealier, med högt proteininnehåll. Det tyckte du så mycket om att du åt som godis. Bäst var ändå Husses ugnsstekta kyckling. När dofterna fyllde köket rörde du dig förväntansfullt och otåligt runt våra ben, satt på din stol vid matbordet med huvudet lyft och koncentrationen på kycklingen.

Ja, du hade en egen stol vid bordet. Ända tills du blev sjuk hoppade du lätt och elegant upp på sidenkudden när vi åt, helt tyst och avvaktande med de glittrande svarta ögonen precis ovanför bordskanten. En enda gång nappade du i ett obevakat ögonblick till dig en köttbit från en tallrik när vi gått ut från rummet. Bannorna gjorde intryck och du upprepade aldrig stölderna. Ingen fick någonsin sticka till dig mat från bordet eller ge dig andra sötsaker än hundgodis. Svärfar struntade i detta. Alltså satt du kloss intill hans stol …

Annars väntade du alltid på hallmattan, en bit ifrån köket, medan vi preparerade din mat. Jag läste någonstans att detta ska man lära sig hund; att aldrig äta förrän hussen eller matten sagt ”varsågod”. Det där förstod du av dig själv.

Vid sidan om din stolthet, integritet och starka självförtroende var du känslig för kritik. Du ville verkligen vara till lags. Hårda ord såg ut att drabba dig hårt, i alla fall på ytan. Du vek undan med blicken, sänkte ryggen och gjorde ibland också en pudel, dvs slängde dig på rygg och signalerade total kapitulation. Inte konstigt att uttrycket ”att göra en pudel” passar så bra när politikers och höga chefers fadäser har blottlagts och de vill urskulda sig. Hundar blottar strupen i en önskan att visa ”jag ger mig, du har makten, skada mig inte!”  Du kunde också vara en ögontjänare som låtsades krypa till korset. Skinnsoffan var din, men den stora, gråa soffan var förbjuden. Ändå märkte vi efter bortavaro att du legat i den. När vi frågade: ”Har du legat i soffan?” såg du skuldmedveten ut, men hundar kan ju inte klandras för det som hänt tidigare. De lever i nuet och bannor måste komma direkt efter förseelser.

Eftersom du var så lättlärd fick jag för mig att få dig att slänga dig på rygg på kommandot ”på rygg”. Då var du redan medelålders och tyckte nog att jag gick helt över gränsen. ”Varför vill hon ha mig till detta?”, såg du ut att tänka. Men med godis gick allt, även om du försökte fuska och bara lägga ena sidan ner mot golvet för att sedan snabbt hoppa upp på alla fyra.

Du kunde många ord och verkade snappa upp uttryck även i samtal. Om vi pratade med varandra om att gå ut en runda visade du att du var med på noterna och stod färdig i farstun. Det sista året trodde jag att du struntade i vad vi sa, när du inte stannade på kommando. Alltför sent förstod jag att din hörsel var mycket nedsatt och höjde rösten.

Agility verkade roligt och när du var 1,5 år anmälde jag dig till en kurs på Brukshundsklubben. En påse korvbitar var allt som behövdes för att du skulle hoppa över hinder och genom däck, springa genom rund tunnel och platt tunnel, gå på balansbom och gungbräda. Det enda som var svårt var slalompinnarna. Du älskade att åka dit och blev yr och uppspelt när jag frågade: ”Ska vi åka på agility?”. Vi gick två terminer och var med på uppvisning på Nya torg. Men jag var inte tillräckligt snabb och kunde inte komma ihåg vägarna, så det fick räcka. Med en annan partner hade du kunnat gå hur långt som helst. Vi gjorde lite halvhjärtade försök att upprätthålla träningen hemma med en tunnel och allahanda hemgjorda låtsashinder.

Du lärde dig det mesta med hjälp av beröm, motivation och godis. Det viktigaste kommandot var ”stanna”. I dina glansdagar var du så lyhörd för detta ord att jag kunde få stopp på dig till och med under full rusning mot en flock änder i Lunds stadspark. Fåglar är ju till för att jagas på flykt!

I kontakten med andra hundar var du ganska tuff och vek inte ofta ner dig. Du hade hög rang och ett dominant sätt utan att vara det minsta aggressiv. Hundar som inte intresserade dig ignorerade du. De ilskna undvek du. Valpar var du lätt överlägsen och fostrande gentemot. I Fogdarödsskogen där du alltid gick lös mötte vi ibland kopplade hundar som gjorde utfall mot dig. Du trippade då oberörd förbi dem, men kunde vända åter när de passerat för att följa en bit i deras spår.

Min syster Innas dvärgtax Zoe var ett undantag. Du märkte direkt att detta var en rädd hund som kunde attackera för att inte själv råka illa ut. Zoe hade upplevt riktigt farliga hundar som nästan dödat henne. Inte konstigt att hon ville sätta sig i respekt och förekomma angrepp. När vi träffade Zoe rörde du dig stelt i ultrarapid, tittade åt alla andra håll och höll dig på behörigt avstånd. Då kände sig Zoe ganska trygg med dig, tills du en dag plockade åt dig Innas strumpa vid dörrmattan och rusade in med den i vardagsrummet, så som du alltid brukade göra med en vante, en innesko eller annat byte. ”Du rör inte min mattes strumpa”, tänkte Zoe och kastade sig efter dig, bet ett litet jack i ditt öra.

Milou, Mettes mellanpudel, var djupt förälskad i dig. Fast han verkade gilla alla flickor!  Det var helt klart vem som bestämde när ni träffades och satte gränser för karesserna. Han cirkulerade runt dig, uppvaktade på alla möjliga sätt. Du visade nådigt att han visserligen var åtråvärd, men nonchalerade, trippade iväg eller gav skall om han gick över gränsen till det tillåtna.

Grannens Charlie, en malteser, tyckte du mycket om. Även när du inte löpte krumbuktade du dig inför honom, rusade gärna in på hans tomt. Överhuvudtaget var små hundar, med låg kroppsvikt, klart bäst. Du vägde bara drygt fyra kilo och kunde lätt bli knäckt av en tung labb. Därför var det härligt att träffa Maja, Lisa och Chappy som alla var dvärgpudlar.

I Fulltofta naturreservat kom en rottweiler-unghund rusande. Han var ung och dum, kände inte till de sociala koderna och ditt avvärjande gläfsande ignorerades. Hunden blev mer och mer upphetsad och enträgen och det var tydligt att du inte kunde freda dig. Långt borta visslade och ropade en husse. Han skulle inte hinna fram innan ditt tålamod var helt slut och du kanske till och med hade blivit skadad. Jag kastade mig över rottweilern, höll den i ett hårt grepp så att hussen hann fram och koppla.

Skötsel, klippning, loppor och annat otyg

Du gillade inte att man grejade med dig. Att bli kliad bakom öronen var skönt, särskilt av Mormor som hade tid och inte slutade för fort. Men inte tyckte du om att klappas för mycket och borsten var en naturlig fiende. Du var rädd om pälsen, öronen, tänderna och klorna – alla dessa ställen som behöver ansas, borstas och klippas.

Pudlar har hår som växer i öronen och det bör dras bort för att örongångarna inte ska bli för varma. Ingreppet gjorde ont och du gnydde för varje tuss som rycktes bort. Några gånger fick du också öroninflammation. Kanske var det dessa infektioner som gjorde dig halvdöv som gammal eller berodde den dåliga hörseln på normalt åldrande?

Småväxta raser har ofta problem med tänderna, särskilt dvärg- och toypudlar. Mjölktänderna ville inte lossna på dig när de nya växte ut. Du hade dubbelt garnityr som valp och fick sövas så att de gamla kunde dras. Att borsta tänderna var extremt impopulärt. Jag bände upp käkarna och försökte pressa in tandborsten med levertandkräm på. Inte konstigt om det blev längre och längre mellan tandborstningarna, något jag djupt ångrat i efterklokhetens kranka blekhet. Kroniska inflammationer och infektioner i tänderna kan förorsaka hjärtsjukdom hos såväl människor som hundar. Vad berodde ditt förstorade hjärta på, som upptäcktes ett halvår innan du dog?

Ibland måste även en liten prydlig pudel badas. Du började streta i famnen så fort vi närmade oss badrummet och när du sänktes ner i badkaret fanns en lätt panik i ögonen. Jag schamponerade dig och du såg så smal ut utan allt ludd, svansen som en tunn pinne. När du sköljd och klar skulle torkas gällde det att vara snabb med handduken för att inte få en dusch av ditt ruskande. Konstigt nog var du vän med fönen, verkade tyckta om värmen och att snabbt bli torr. ”Varsågod!”, och du tog ett språng ner från badrumspallen och kastade dig ut på mattan utanför. Sen följde en yster dans då du gnodde dig torr länge och väl.

Dansade gjorde du också ibland när en bit godis lades mitt på mattan. Du blev så innerligt glad verkade det som och snodde runt 360 grader, lade dig ner på frambenen och gläfste mot godiset, sen en runda till runt din egen axel, innan du snappade åt dig godbiten.

Pudlar måste klippas. Pälsen, som bara består av underull, växer oavbrutet och släpper inga hår. Det bästa är att klippa själv, men vi insåg att det behövdes professionell hjälp med en så motsträvig hund. Petra, någon kilometer bort, hade hundtrim och var utrustad med ett oändligt tålamod och stor kärlek till hundar. Så fort vi närmade oss hennes hus började du backa, krypa ihop och vilja vända. Under klippningen darrade du hela tiden. Det var mycket svårt att klippa och Petra blev trött i ögonen av att du rörde dig oavbrutet. När jag kom efter en knapp timme skuttade och hoppade du i omåttlig glädje och lättnad. Vi valde alltid en enkel, kroppsnära frisyr. Från att ha varit ett lurvigt troll med ögon som plirade långt där inne i ullen blev du en fin fransk dam med smala, smala ben, spetsig nos och liten plym på svansen. Någon gång klipptes öronen rakt av nertill och du såg ut som en egyptier.

Avskalad den skyddande pälsen var du sårbar för regn och blåst. Kissestunderna tog då inte många minuter och du rusade snabbt uppför trappan och in. Den gången vi gick vilse i Fulltofta förstod jag hur känslig en pudel är för väta.

En eftermiddag på senhösten åkte vi till naturreservatet vid Bjäverödsdammarna. Här följde vi ett spår rakt in i skogen, markerat med färg på träden. Skymningen började falla och plötsligt var det svårare att hitta markeringarna. Jag började gå tillbaka samma väg men insåg efter en stund att vi var vilse. Just denna dag hade jag tagit med mobilen, vilket jag inte brukade. Jag ringde Göran och försökte förklara var vi befann oss. Solen gick ner och det började regna. Vi stod i beckmörker på ett kalhygge ganska högt upp. Eftersom din päls suger fukt som en Weetex-duk stoppade jag in dig under jackan och ringde återigen nödsamtal till Göran. Efter lång väntan kom äntligen Den Vite Riddaren i sin Toyotalastbil. Hur skulle vi ha gjort utan mobil? Göran hade ingen aning om vart jag hade begett mig. Jag är inte säker på att du hade hittat vägen tillbaka. Tasja, newfoundlandshunden, hjälpte mig och några vänner när vi gick vilse i smålandsskogarna. Vi stod inför ett vägskäl och avvaktade vilken väg hon valde, följde efter henne och kom hem till huset.

Det var en liten chock att upptäcka loppor i pälsen. Du kan ha fått dem från Salli och Maja, som är utekatter. När specialshampot hade verkat ett tag rann döda loppor ut i badkarsavloppet. Du fick också medicin som skulle hindra eventuella kvarliggande ägg att utvecklas. Till sist fick vi bukt med ohyran, men det blev fler angrepp.

Ibland kliade det i rumpan. Analsäckarna kan bli inflammerade, det visste vi eftersom Tasja hade behandlats för detta. Ett av symtomen är att hunden ”åker kana” på baken genom att sätta rumpan i marken och dra sig fram med frambenen. Du gjorde detta ibland och det såg mycket komiskt ut, men inte så roligt på fina ullmattan.

Du var sällan sjuk. Jag minns att du hade feber en gång och var riktigt dålig. Vi åkte till djursjukhuset i Lund, som ville behålla dig över natten. Leverproverna var inte bra och vi blev så klart mycket oroliga. Det visade sig vara falskt alarm. Du fick antibiotika och tillfrisknade snabbt. En annan gång opererades en fettknuta på ryggen bort. Den blev infekterad med blod och var, men läkte ut med medicin.

Att mörk choklad är mycket giftigt för hundar kände vi väl till. Den innehåller teobromin, som även i låga doser kan leda till förgiftning och död. Vi äter alltid choklad med över 80 procent kakao, men är noga med att inte låta den ligga framme. På midsommarafton 2015 hade jag smält riktigt mörk choklad till en kaka. Tallriken med resterna stod på diskbänken och det aningslösa barnbarnet stack ner tallriken till dig. Du hann slicka i dig en del innan jag såg och blev tokig av oro. Husse åkte snabbt med dig till Lund där du fick kräkmedel. Hund och midsommar var räddade. Det lär behövas oändligt lite för att förgifta en liten hund med dödlig utgång, men troligtvis mer än du fick i dig.

När jag i januari 2016 tyckte att din päls var gles och glanslös och gick till veterinären kunde jag inte ana att du sju månader senare skulle lämna oss för alltid.

Rädslor och social kompetens

Dina rädslor var broar, bryggor, vatten, nya föremål i naturen och vissa människor med inneboende vrede. Jag försökte träna dig genom att välja vägar där det fanns broar att passera och till slut kastade du dig dödsföraktande och krypande över ”avgrunden” under. Långa bryggan i Borstahusen gick an eftersom den var bred och därför relativt säker.

En dag var en hjullös bil, full med sopor, indragen i vår skog, 100 meter från huset. Inte bara du blev upprörd över tilltaget. Sådana skumma saker skällde du på och gick omvägar runt. Det kunde räcka med en svart sopsäck som inte brukade vara på din väg.

De allra flesta människor var du positiv till. Några älskade du, andra visade du artig glädje inför, några accepterade du. Ytterligt få visade du aversion gentemot. En av dem, en kollega, morrade du på. Du fick ibland följa med på våra kollegiemöten och låg då på min jacka nära mig. När kollegan närmade sig hördes dovt gurgel. Det var helt tydligt bara mot henne och vi tyckte båda att det var ganska pinsamt, särskilt eftersom vi hade en konflikt.

Sen kom barnbarnen. Så länge de låg stilla som bebisar utgjorde de inget hot, men krypande, kravlande och tultande koltbarn utan vett och fason var inte populära. Du gick inte undan utan hävdade din rätt till soffan, stolen och korgen. Du krävde respekt, vilket var omöjligt för 1-3-åringar. Barnbarnens olika personligheter visade sig tydligt när ni konfronterades med varandra. Någon var lugn, visade intresse och vann så småningom ditt förtroende. En annan hade livliga rörelser och tyckte om att jaga efter – inte bra! Övriga två lämnade dig ifred – allra bäst! En gång blev du riktigt upprörd. Barnbarnet kom springande i vardagsrummet mot din skinnsoffa. Du väcktes abrupt ur din slummer och skällde ursinnigt, gjorde utfall. Först senare förstod jag att din hörsel var nedsatt och du hade blivit riktigt rädd.

Under familjehelger fick du ibland sova över hos Sille och Mobergs. Med huset fullt blev din situation ohållbar. Jag kunde inte slappna av utan vaktade hela tiden så att du inte skulle bli antastad. Utomhus var det aldrig några problem, då hade du frihetsrum och kunde alltid hålla distans till de små marodörerna.

Var du svartsjuk eller värnade du bara din integritet? Så klart delades mina omsorgs- och kärlekskrafter mellan dig och barnbarnen från 2009 då Naomi föddes, sedan Simon 2011, Enzo och Klara 2014. Men jag har också upplevt att hjärtat rymmer fler och fler i takt med att jag åldras.

Vintern 2015 tog mitt liv en ny vändning. Efter utmattningssyndrom, konstnärligt arbete, förmaksflimmer och försök att komma igen i arbetslivet pensionerade jag mig vid 61 års ålder. Jag fick en förfrågan om att ge läxhjälp i några afghanska familjer. Det blev början till ett intensivt engagemang för och med nyanlända, ett engagemang som du var delvis utesluten ifrån. Många från muslimska länder hade aversion mot hundar och var livrädda. Jag minns när jag bjöd hem några kvinnor och barn. Vi satt på mattan och drack te. Jag försökte hålla dig borta, men du ville så klart hälsa och förstod inte alls varför de skrek och skyggade för ditt vänliga mottagande. Du stod en bit ifrån oss och gläfste till på ett nytt sätt, uppmanande och frågande på samma gång: ”Voffo gör di på detta viset?”

Med min vän Moutassem, syrisk flykting som bodde på Frostavallens asylboende, var det annorlunda. Han tyckte mycket om djur och under våra promenader runt Vaxsjön och samtal under vindskyddet var du alltid med. Du rörde dig fritt runt oss, vaktade och gav skall om någon kom för nära.

Min uppmärksamhet vändes under dina sista år i hög grad mot mina nya vänner. Kanske kände du det? Samtidigt blev du äldre, lugnare och behövde vila mer. Jag hade så gärna tagit med dig till det nyöppnade Tillsammanscaféet. Du hade tyckt om att strosa runt där och nosa upp kaksmulor under borden. Men det gick inte. Du blev hemma med Husse, låg långa stunder i skinnsoffan, sprang bara ibland ner i källaren till Husses arbetsrum för att tyst kolla läget. Du uttryckte aldrig någon uttråkning eller sorg över min bortavaro.

Vaktinstinkten var stark hos dig. Du fredade vår tomt liggande högst upp i trätrappan utanför ytterdörren. Ingen kunde gå in på tomten utan att du reagerade. Vi kunde lämna ytterdörren öppen när vi befann oss långt nere i trädgården i trygg förvissning om att du hade koll. Lite otryggt bara med vägen så nära. Några gånger hände det att en bil stannade på parkeringsplatsen vid brevlådorna på motstående sida utanför tomten. Om det var en populär person som steg ur, kanske med en hund i sällskap, kunde du inte motstå frestelsen. Du slank genom det förfallna staketet, över vägen för att hälsa. Som väl var kom ingen bil just då.

En gång hängde ditt liv på ett hår. Det var en vinterkväll, kanske 2014? Vi hade gått ut en sväng i trädgården närmast huset. Jag såg inte att du hade närmat dig vägen. Plötsligt ljöd det fruktansvärdaste skrik i mörkret samtidigt som bromsar tjöt. Mitt redan ansträngda hjärta bultade som besatt när jag vrålande rusade fram till bilen som stod vid vägkanten. Var helt säker på att hitta dig livlös. Den stackars föraren var också förtvivlad. Vi hjälptes åt att leta efter dig överallt. Ingen hund! Hade du slungats långt bort eller skadad lyckats ta dig bort från vägen?

Letandet fortsatte, längre bort från vägen. Nere vid det gamla uthuset mötte jag dig, stel och chockad. Inga synliga skador, inga smärtande ställen på kroppen. Du bars in och ville knappt röra dig. Jag fick en snilleblixt och tog fram en av de gömda ”valparna” som dina modersinstinkter riktats mot under skendräktiga perioder. Det funkade! Oxytocinpåslaget segrade över stresshormonerna och du blev normal igen. Vi behövde aldrig uppsöka veterinär. Sannolikt hade du blivit lätt rammad av bilen. Vilken änglavakt! Nu blev vi mer noga med att vakta dig för vägen, samtidigt som du visade mer rädsla gentemot bilar.

Den ultimata pensionatsgästen (kåseri, publicerad i Pudelnytt)

Hur uppför sig en pensionatsgäst värd namnet? Bilden stiger fram av en tyst, förnöjsam, positiv och följsam dam som sjunker ner i en fåtölj och läser morgontidningen, njuter av god mat och trivsamt sällskap, år efter år på samma pensionat.

Du var ingen dam utan en svart, 4-årig dvärgpudel som, av snälla Anneli på Pensionat Enehall i Båstad, tilläts följa med mig och 90-åriga Mormor på Sommarpaket 2007. Tre pensionatsdygn med frukostbuffé och tre rätters middag på kvällen – kan man ha det bättre? En pudel släpper inga hår och även allergiker tål oftast denna hundras. Därför slapp vi bo i ”hundrum” – det hade jag inte klarat.

För att komma från Höör till Båstad utan bil krävs två tågresor med mellanlandning i Landskrona där vi ska hämta upp Mormor. Du är berest och vet precis vad som krävs av en hund på tåg. Man hoppar på hundvagnen och sitter tyst i knäet eller på en tidning vid mattes sida, om plats finns. Bussfärden till Borstahusen är jobbigast och tar en halvtimma. Sen är det raka vägen till radhuset där Mormor är alldeles för långsam med att öppna dörren. Din svans går i oändlighetsåttor, du skriker av otålighet när den kära och bekanta rösten ropar ”Jag kommer, jag kommer!”

Mormor har ont i tån och är lite rädd för att bli trampad, även av lätta dvärgpudeltassar. Efter packning ger vi oss iväg med gångstavar, en stor resväska på hjul och en ”rullekass”. Ny busstur till stationen och vidare med tåget.

I Båstad är det bara en liten bit nerför backen till pensionatet. Vi får våra nycklar till rummen i en äldre villa över vägen. Du tar genast en av skinnfåtöljerna i anspråk. På yllefilten ligger du och har uppsikt över rummet. Gummituppen och Nallen är med, liksom torrfoder och tuggpinnar. Sängen har volang ända ner till golvet och hit under kan man slinka när något tråkigt som kamning är på gång. Vi låter dörrarna till rummen vara öppna så att du kan springa mellan oss. Inga andra gäster har synts till i huset.

Nu är det dags för en promenad i omgivningarna. En välvd bro över ån leder ner mot Malen, det gamla rekreationsområdet med en fin strand. Du springer lös på villagatorna, stannar när bilar nalkas eller när en hund passerar. Vi hittar ett skogsområde med smala stigar och många goda lukter. Här läser du ”dagens tidning”.

Den goda maten får bara vi mänskor njuta av. Medan vi blir vänligt uppassade i den ljusa matsalen och äter gudomlig mat, konstfullt upplagd och dekorerad, bidar du din tid i fåtöljen på rummet. Torrfoder är ingen hit, men det går inte att ta med Bravo Plus, färskfoder, utan tillgång till kylskåp. Jag köper illaluktande konservmat i små burkar, som du äter lite grand av. Resten måste jag slänga i papperskorgen och knyta åt plastpåsen hårt. Ändå luktar rummet unket.

Regnet öser ner och du har inte någon regnrock. En vinter då tösnön hotade våra promenader, eftersom du jämt fick stora snöbollar på benen, försökte jag köpa en galonoverall till dig med långa ben. Inte ens den tålmodiga expediten i hundvaruhuset lyckades hitta en lämplig modell. Likt en utbrytardrottning tog du dig ur samtliga, frihetsälskande som du var.

Du accepterar faktiskt att gå ut när ösregnet övergår till duggregn och frotteras noga innan du intar din fåtölj. Här sover du också på natten, gläfser dock till då någon går in i huset och uppför trappan.

6 juli, är din fjärde födelsedag. Jag sjunger ”Önskar på din födelsedag” och ger dig ett tuggben innan du gratuleras av Mormor. Denna dag ska vi hyra bil och går hela långa Köpmansgatan till Statoilmacken. För säkerhets skull bär jag in dig och möts av en förkyld och kallsinnig expedit. Inga hundar får gå in i affären och egentligen får man inte ha hund i hyrbilar. Tråkiga erfarenheter av bilar som återvänt nersmutsade och håriga har medverkat till beslutet. Men denna lilla oförargliga varelse lyckas omvända mannen. Jag lovar på heder och samvete att bilen ska komma ren tillbaka, lägger dig på min regnjacka och kör iväg. Puh, det var nära ögat!

Bilturen går till Torekov och Hovs hallar. Regnet är nu så ihållande att vi inte kan se alla fantastiska klippor utan tvingas skula på Hovs hotell. Även här är din näpna uppenbarelse en tillgång. Du får sitta under bordet vid receptionen medan vi läser tidningar och dricker te. Ingen drömfödelsedag precis, men huvudsaken är att vi är tillsammans. Ännu en gång sviker vi dig; då vi äter våfflor på anrika Solbacken och du lämnas kvar i bilen på parkeringsplatsen.

Skönt att vara tillbaka på rummen, slappa och läsa, sova i fåtöljen. Sent på kvällen lämnar vi tillbaka bilen och nu möter en helt annan attityd. Den trevliga kvinnan vid disken jollrar med dig och knystar inte ett ljud om att hundar inte får vara inne i butiken, trots att märken med antihund sitter klistrade på kassaapparaten. Volvon är i utsökt skick, ingen kan ana att ett pälsdjur tillbringat fem timmar mer eller mindre i bilen under sämsta möjliga väderförhållanden.

Hemfärden börjar kl 11 och slutar kl 18, med uppehåll i Landskrona. Du har då tillbringat 5 ½ timme i taxi, tåg, buss, buss, buss, tåg, tåg och bil innan du lyckligen är hemma och kan ta ett pudelrusvarv i huset. Du har bara visat oro en gång, då en riesenschnauzer stack sitt borstiga huvud tätt intill ditt på väg in i tågets hundvagn. Då hördes ett dovt, ihållande morrljud från halsen.

Så visst är du den ultimata pensionatsgästen; tyst (förutom några gånger på natten), förnöjsam, positiv och följsam. Du njuter av sällskap och återkommer gärna till pensionatet som behandlade dig som det anstår en pudel.

Valparna

Om någon hund var värd att föra sitt DNA vidare så var det du! Vi ville ha valpar. Margot, uppfödaren, kontaktades och gav viktiga råd. Först skulle du noga undersökas av veterinär. Dvärgpudlar har ärftlig förekomst av patellaluxation (alltför rörliga knäleder) och PRA (ärftlig näthinnesjukdom som leder till blindhet). Röntgen och ögonlysning var utan anmärkning, hjärta, lungor likaså. Du var, drygt fyra år gammal, en lämplig blivande hundmor.

Margot hade en prisbelönad hanhund som var lämplig att para med; Ivan. En vacker, lugn och värdig pudel, som direkt skulle accepteras av dig. visade det sig. Vi inväntade höglöpningen, mitt i löpperioden, och for en kall januaridag 2007 till Margot i Fränninge. Hon tyckte att parningen bäst kunde ske i frihet utomhus, så vi släppte lös hundarna och se; på en minut hade ni fattat tycke för varandra. Ivan äntrade dig och ni satt fast i varandra som en stelnad staty. Tala om samtycke och jämställdhet mellan han- och honkön!

För att vara på den säkra sidan tyckte Margot att vi skulle återvända två dagar efteråt och para en gång till. Då var du inte lika intresserad och en viss hjälp behövdes för att ni skulle komma samman. Kändes onödigt och tråkigt eftersom första parningen var så lyckad.

Du visade tecken på att vara havande efter ett par veckor. Dina bröstvårtor blev ljusröda. Urinprov kan inte fastställa dräktighet på hund och det dröjer ca fem veckor innan magen blir rundare. Då återstår bara fyra veckor till valpningen. Vi följde dig uppmärksamt, märkte hur du blev lite lugnare, mer inåtvänd. Vi visste inte hur många som växte i dig, men små raser får sällan mer än tre-fyra valpar.

Vi hade bestämt oss för att inte behålla någon av dem. Margot hade träffat ett par på hundmässan i Malmö någon vecka före beräknad förlossning, då Ivan vann 2:a pris. De hette Viveca och Ove, var 50+ och utan barn. Deras 15-åriga perserkatt hade somnat in och nu hade längtan efter hund fått nytt bränsle. Mer hängivna och engagerade förstagångsvalpköpare får man leta efter. De skrev ett långt, vänligt brev till oss och berättade om sig själva:

”… Det har tagit flera år att komma så här långt med våra hundplaner, år som vi bl a ägnat åt att läsa om hundar i böcker och tidskrifter, titta på tv och dvd som vi lånat från biblioteket om allt om hundar och hundraser, och vi har lyssnat på andra hundägare, osv, osv. Denna sommar har vi tänkt ägna sommarsemestern åt valpen och därefter kan jag vara tjänstledig en tid. Vi känner oss väl förberedda, så nu vill vi äntligen bli hundägare! …”

En vecka senare, 25 mars 2007, var det dags. Vi hade förberett för valpningen med en extra stor hundkorg i plast där vi lade tidningspapper, en ren syntetfäll med kort ludd och en frottéhandduk överst. Korgen stod under ett skrivbord i köket, varmt och lite mörkt. En slö sax för ändamålet hade införskaffats och rena handdukar låg på plats. Temperaturen hade gått upp på kvällen och du visade tecken på oro. Tidigt på morgonen låg du med värkar i korgen, helt lugnt och utan ljud. Det dröjde inte länge förrän första valpen syntes. Den gled lätt ut och du började genast befria den från fosterhinnorna genom att kraftfullt och länge slicka den. Du bet av navelsträngen själv, ruskade ganska omilt. Vår första valp var som en avlång klump med slät, svart persianpäls och små ben. Den lyckades komma åt spenen medan du födde ännu en valp, och ytterligare en. Vi hjälpte till lite med avnavlingen på de sista två. Du slaskade i dig någon av efterbörderna

Alla var lika stora och det gick inte att se någon skillnad, annat än könen; en pojke och två flickor. Hela valpningen tog max en timme och var helt okomplicerad. Vi satt lugnt runt dig och beundrade. Du lät oss lyfta upp och kolla på dina förstfödda, men lyfte huvudet och var mycket fokuserad på vad vi gjorde.

Våra hjärtan svällde och det var svårt att lämna den lilla kullen, även för dig. Motvilligt gick du ut och kissade och hade bråttom, bråttom tillbaka in. Du var en ytterst moderlig hundmamma som under de första veckorna alltid satte valparnas behov främst. Du slickade dem så att de kissade och bajsade och åt upp deras avföring

Vi gav dem tillfälliga namn; Pojken fick heta Lakriss. Flickornas namn; Pussel och Russin skulle visa sig passa deras kynnen. Pussel var den tillgivnaste och pussvänligaste, Russin var den vackraste exteriörmässigt – ”russinet i kakan”. Den första veckan kravlade de bara omkring lite i korgen, med frambenen som paddlar för att nå fram till spenen.

Efter två veckor öppnade de ögonen och blev plötsligt små hundar. Bakbenen fungerade bättre och de kunde ta sig runt och så småningom till och med kravla över kanten till korgen. Snart började ett intensivt lekande som kontrollerades av dina vaksamma ögon.

Du fick mjölkstockning. Juvren var stinna, hårda och spenarna sjönk in. Nu var det bråttom! Juverinflammation ville vi verkligen undvika. Jag duschade dig med kroppsvarmt vatten och masserade samtidigt. Det hjälpte och valparna kunde åter hitta spenarna.

Margot gav oss information om allt som skulle göras kring valparna före försäljning. Vi valde att registrera dem i SKK. Om man gör det tidigt blir de automatiskt olycksfallsförsäkrade tills de säljs. Hos försäkringsbolaget kan man ta en ”dolda felförsäkring” som gäller i tre år om köparna också har valpen försäkrad. Avmaskning av både valpar och tik ska ske varannan vecka från och med 2 veckors ålder

Jag gick omkring med en glädjeboll i magen, umgicks mycket med valparna och skrattade åt alla deras upptåg. Det var en så lycklig tid. Vi fick besök av Viveca och Ove som valde valp. Pussel döptes om till Zelda. De blivande hundföräldrarnas lycka och hängivenhet var total. Men ännu fick de vänta fem veckor innan de fick hem henne.

Vi satte in annons i Skånska Dagbladet och fick ännu en valpspekulant. Lone och Gregers hade haft flera pudlar genom åren, men nu var deras senaste hund 12 år. Hon hade hjärtsvikt och hostade mycket. De kom på besök och deras kärlek till hundar var uppenbar. Gregers låg ner på mattan och lät valparna klättra, nafsa och busa. De ville ha en tikvalp så det blev Russin, som fick namnet Sille.

Under hela processen, från parning till valpning hade vi haft kontakt med Margot. Det kändes tryggt. Vi skickade brev med bilder och frågor och fick ett utförligt svar:

” Hej Ulla

Valparna ser fina ut. Tack för bilderna. Vad roligt att ni har fått en till köpare till dem.

Ta en handpenning på 1000-1500 för att ni håller en speciell valp till dem. Det är en säkerhet både för er och valpköparen. Skulle de plötsligt ändra sig så kan man bli stående med en valp och så har man sagt till andra intresserade att de är tingade. Man får då behålla handpenningen till nya annonser, ombesiktningar och de kostnader det drar med sig. Även om alla valparna är tingade så skriv upp några fler intresserade om det hör av sig några, för säkerhets skull.  

Jag tar aldrig ut valpar på 4 veckor. Jag brukar vänta tills de är runt 7 veckor så att de har varit ute kortare stunder innan de åker till sina nya hem. De är då så stora så de tycker att det är roligt att springa och jaga varandra lite och utforska världen. Man får vara lite försiktig om det är kallt och vått så att de inte blir våta och kalla .

Nu när valparna är 3 veckor brukar de börja kravla ur korgen och börja leka lite och börjar då också äta lite själva. Mina valpar som nu är 4 veckor äter uppblött valpfoder med vom nu och diar däremellan. Jag ställer in mammans mat och när valparna ser mamma äta så gör de också det. De fixar avvänjningen själva.

När de sedan blir ca 5 veckor vill de ut i ”stora världen” och det är helt tillräckligt för dem att då få springa runt i huset och utforska, mina valpar får då också lära känna resten av flocken lite bättre. Tänk på att kolla så att de inte kommer åt sladdar och de vassa tänderna är bra på att förstöra möbler och skor t.ex De blir också säkrare och säkrare på benen och springer och busar mycket då och tycker om lite större leksaker som man kan släpa omkring och ha dragkamp med, när de sedan är runt 7 veckor får mina valpar följa med ut en stund ett par gånger om dagen om det är fint väder.

Har ni mycket fästingar så kolla Silja och valparna noga varje dag.

Lycka till.

Hälsningar

Margot”

Du började bli en trött, uttjänt trevalpsmor. I en vildhundsflock finns alltid skendräktiga tikar som kan avlasta och ge di åt valparna. Du hade ensamt ansvar och blev irriterad när de hängde i spenarna. Du fräste åt dem och gick iväg från dina suktande ungar. Det var hög tid för avvänjning.

Du hade börjat kräka upp mat ibland. Det var ett sinnrikt vildhundsbeteende som gjorde övergången till fast föda mildare. Den halvsmälta födan var lättsmält för valparna. De fick uppblött torrfoder med vom och lite kalvfärs. Mycket snart åt de begärligt. En slurk bröstmjölk lyckades de ibland också lura sig till. Men du drog dig mer och mer undan och tyckte att det var skönt att få ro och paus från de allt busigare och företagsamma valparna. Visst lekte du med dem och satte gränser. När Zelda och Lakriss brottades vilt kunde du komma sättande som en upphetsad domare. Korta skall och attacker med tassar och nos fick dem att skärpa sig.

Varje morgon vaknade jag kl 5 av valparnas uppfordrande pip. När jag kom ner mötte mig alltid samma syn. Tre valpar hängde med tassarna över skranket till valpbingen och ville ”apselut” komma ut ur fängelset. Samtidigt som du släpptes ut för att kissa lastade jag alla valparna i en kattbur och bar dem snabbt ut på gräsmattan. De kissade och fick sen komma in igen och leka på mattan. Där var bäst att rumla om. Små olyckor hände ändå. Vi sög upp kisset med hushållspapper och hällde potatismjöl på fläcken för att undvika lukt.

Vädret blev varmare i maj och vi lät dem komma ut och leka i gröngräset, ordnade en improviserad hage mellan häcken och muren med kompoststängsel. Vilken njutning att ligga och titta på deras lekar och slagsmål! Också katterna lockades till lekplatsen. Salli fick jakt i ögonen och cirkulerade utanför staketet. Du skrämde iväg henne. Maja var försiktigare och tilläts sitta på behörigt avstånd. En pudelvalp på sex veckor är inte större än en kaninunge och skulle kunna bli byte både för katter och för glador. Rovfåglarna flög ofta ovanför vår tomt.

Vem skulle få Lakriss? Skulle vi få samma tur även denna gång och hitta ett bra hem till honom, den lille tuffe herren? Jodå, ett pensionerat par från Trelleborg hörde av sig. Siv och Stig, vana pudelägare, ville ha en hanhund och blev mycket förtjusta i Lakriss, som också var en vänlig och välväxt valp. Han skulle få heta Lucky.

”Vill ni verkligen inte behålla någon valp?”, frågade många. Men nej, vi var inställda på att sälja dem och tänkte att du nog ville vara ensam på täppan. Eftersom vi kände oss helt trygga med de nya hemmen var det inte så svårt att skiljas. Veterinären kom hem och besiktigade, skrev intyg på att de var friska samt vaccinerade och chipmärkte. Vi lät också en professionell hundklippare bada och klippa dem, efter önskemål från de nya ägarna.

Sille blev först hämtad, därefter Zelda. Ove och Viveca filmade hela processen vid hämtningen och klippte sedan ihop med mötet med det nya hemmet. Vi fick sedan dvd:n.

En vecka fick vi med bara Lucky. Jag skrev ner lite minnen direkt efter att vi lämnat iväg också honom:

Sista veckan med Lucky

Han gnyr vid 5.30-tiden från köket, uppfordrande och aldrig ynkligt.  Jag öppnar dörren och två glada, pigga hundar hoppar mot mig. Med duffeln kastad över mig går jag nerför trappan, bärande Lucky. Invid torkställningen finns hans ”kisseplats”. ”Kissa! Kissa!”, uppmuntrar jag enträget. Han kissar och får beröm. Jag ser hur han slickar i sig: ”Duu…ktig!”

Nu till skogen! Med en hund under var arm korsar jag Farliga Vägen, släpper ner dem till fullt rus in bland stockar, kvistar, löv och stenar. Här finns inte så många fästingar, hoppas jag. Hundarna njuter av dofterna, det mjuka underlaget, ljuden – en perfekt miljö för alla sinnen. Jag vandrar på och hundarna följer mig. Silja gör egna små rundor, ibland hakar Lucky på, men oftast är han i mina kölvatten. Skogsmaskinerna har lämnat mycket efter sig vid röjningen och Lucky hoppar elegant över alla hinder. Han har märkvärdigt god balans i den lilla kroppen.

Jag gömmer mig bakom en tjock trädstam när han är långt ifrån mig. Nu tittar han uppmärksamt åt alla håll, helt tyst. Snabbt finner han Silja och springer mot henne, men det är mig han letar efter. Uppmärksamt lyssnande, följt av sniffande. Ja, där är hon!

Den lilla bergsgorillan! Siv och Stig har önskat sig en konventionell pudelvalpklippning där bakdelen är kortare klippt än bringan. Det rakade ansiktet sticker fram med sina pigga ögon under pannluggen. När jag tar upp honom inför återvändandet och promenadens avslutande morrar han ibland irriterat. Då morrar jag strängt tillbaka och får en underdånig blick till svar. Att torka tassarna är inte heller populärt. Som den Alpha-hane han är måste alla övergrepp mot integriteten markeras.

Nu är båda hundarna pigga på en stunds lek på mattan. Jag lägger mig på soffan under täcket för att kanske kunna somna om. Lucky kämpar tyst och envetet mot övermakten. Silja morrar, attackerar, nafsar och brottar ner. Hon har blivit en unghund igen, full av liv och rörelseglädje. Tuggpinnarna blir nästa projekt. Lakriss biter energiskt på sin pinne, medan Silja vandrar lite planlöst omkring, gnäller lite av okänd anledning. Det verkar som om hon letar efter något eller någon. Zelda och Sille?

Ibland tar hon, helt fräckt, pinnen från sonen. Då börjar dansen! Lakriss närmar sig med krumbuktande rörelser, kliver över henne huvud, ålar sig kring de morrande käftarna. Han är totalt orädd och mycket flirtig. Inte förrän det dova mullret accelererar till full orkan accepterar han att loppet är kört och retirerar.

Soffan är nästa anhalt. Nu vill hundarna också vila. Silja kurar ihop sig vid mina fötter, pockar inte på närhet och kel. Lakriss vill ligga nära huvudet och tittar smäktande och hängivet på sin tillfälliga ledare. Snart faller den lilla kroppen till ro. Nu ligger han tillitsfullt på rygg, helt avspänd.

Ingen av hundarna är särskilt pockande efter mat. Torrfodret står alltid framme, men de småäter inte. När Silja börjar knapra vet jag att det snart är dags att servera BRAVO Plus, oftast vid 10-11-tiden. Jag lägger lite på en tallrik åt Lucky och en större mängd åt Silja i hennes hundskål. Men de byter alltid mat! Kanske tror Silja att det jag ger Lucky är något extra, så hon går först till hans tallrik. Lucky äter en del av hennes ranson.  

Så går dagarna. När jag jobbar i skolan är de ensamma flera timmar i taget medan Göran jobbar i källaren. Han tar en sväng runt dammen då och då, leker med dem och finns till hands. På kvällarna är det stor lekstund. Då kan även Lucky få för sig att bjäbba högt och gällt.

Framåt kl 22 stängs hundarna in för natten i köket och matrummet. Jag har särskilt bett Silja acceptera detta, hon som egentligen vill ha hela huset som sitt revir under natten, och kunna förflytta sig mellan olika sovplatser. Nu ligger hon snällt på en stol vid matbordet, med sidenkudden under magen. Vi sitter hos Lucky en stund, tills han kommer till ro. God natt!

Efter valparna

Så klart var det tomt efter valparna. Du hade varit trött på dem men saknaden gjorde att du gled in i en sorts depression. Du ville ingenting, stannade på skogsvägen och bara tittade på oss. Vi behövde göra någonting. Tillsammans med några vänner åkte vi till en skog du aldrig förut besökt. Det var som om alla nya lukter och den främmande miljön väckte livsandarna hos dig och du började springa runt som vanligt. Humöret var tillbaka och du visade aldrig mer tecken på depression.

Sille fanns på bara några kilometers avstånd. Vi bestämde oss för att träffas regelbundet och erbjöd varandra hjälp med passning. Det kändes gott att lämna dig hos Gregers, Lone och Sille. De älskade dig, lika djupt som vi, kändes det som. Gregers sa alltid att du hade så kloka ögon. I deras hem uppförde du dig helt annorlunda. Du ville ligga i knä, precis som Sille! När Gregers läste morgontidningen hade han två hundar hos sig, en i knäet och en på köksbordet framför sig. Maktbalansen er emellan var inte helt tydlig. Du hade modersauktoritet men Sille var hund i huset.

På våren åkte Mobergs på långresa. Då var Sille hos oss. På hösten åkte vi till Medelhavet, Sicilien eller Menorca, då var du hos dem. Behövde vi hjälp någon helg var Mobergs hem alltid vidöppet för dig. Det blev på så vis så enkelt att ha hund, vi var fria att göra vad vi ville och du trivdes så bra hos din fosterfamilj.

En gång när jag kom för att hämta dig ändrade vi oss plötsligt. Lone tyckte att du gärna fick stanna eftersom barnbarnen fortfarande var på besök hos oss. Jag minns dina ögon när jag förklarade att du skulle stanna. En djup, förstående blick, sen vände du om och rusade in till Sille. Nästa gång jag hämtade var du inte riktigt säker på hur det skulle bli. Din anpassningsförmåga var stor. Alltid vara till lags!

Vi gjorde några försök med valpträffar. En gång sågs vi alla på Ribban i Malmö, hundrastplatsen. Som jag minns gick det ganska bra, men redan tidigt förstod vi att Sille och Zelda inte var helt i harmoni. Sille tryckte ner Zelda och dominerade henne. Zelda pep och blev rädd. Du kom ibland till undsättning, men kunde också haka på och stödgläfsa. Det kändes som mobbing.

Jag och Mormor åkte till Lucky i Trelleborg och såg vilket lyxliv han levde i en villa med inhägnad tomt, helt nära havet. Stolt satt han bredvid förarsätet i bilen när Siv körde. Han hade pondus och var mycket älskad. Men det gick inte alls bra i relationen till dig. Du var färdiglöpt sedan ganska länge men verkade ändå hetsa upp sonen. Van vid att bli åtlydd av alla hanhundar som uppvaktade du markerade du tydligt, men det hjälpte inte. Lucky ville para sig vad du än utstrålade. Han stod över allt samtycke och betedde sig som en riktig mansgris. Vi fick sära på er och vi begav oss hem fortare än vi tänkt.

Från Zelda fick vi rapporter om resor till Nordnorge, Stockholm och Paris. Zelda blev tidigt resvan med eget pass och satt i en väska på planet. Hon var lika populär överallt och hade ärvt ditt milda sätt, men tyvärr också tendensen att bli skendräktig.

2009 reste du med Husse och mig på ”Eriksgata” i Sverige. Slutmålet var att hälsa på Erik Enby i Dalarna, den kontroversielle läkaren, som jag skulle intervjua. Vi reste via Värmland där vi skulle se Västanå teaterns uppsättning av ”Kalevala”. Under dessa fyra timmar kunde du inte ligga i bilen, vi var tvungna att hitta någon som passade dig. På nätet hittade jag en bondgård med litet hundpensionat som låg långt inne i skogen. Vi hälsade på först och gick runt och kollade. Här fanns hästar, hundar, katter och får och ett bohemiskt par som verkade snälla. Dina ögon när du lämnades … Hur skulle du kunna förstå att vi tänkte återvända? Vid hämtningen fick vi veta att du varit så orolig att de fick ta in dig från hundrastgården och ha dig i huset. Den stress vi åsamkade dig skulle du inte behöva uppleva igen, det lovade vi.

I Erik Enbys stora sommarhus fick du det desto bättre. Som vanligt var du en verserad pensionatsgäst som skickligt höll dig undan från Eriks frus rullstol och som inte sa ett pip utan hängde med oss överallt inomhus och utomhus. Du charmade alla.

Det första du gjorde när du kom till ett nytt hus var att blixtsnabbt checka av alla rum. Sen var du lugn och kunde slappna av. Ett klokt beteende, tänker jag. En liten hund på 4 kilo är ganska värnlös och behöver veta vad det är för ställe hon har kommit till.

Vid havet

Vi hyrde hus vid havet, först vid Sandhammaren, sedan i Mälarhusen. En eller två veckor i slutet av augusti njöt vi av strandängar med ljung, havsluft och nästan tomma stränder. Detta var din plats på jorden. Helt fri rusade du i sanden, på behörigt avstånd från Hemska Havet. Det var egentligen lite för tidigt för att hundar skulle få springa okopplade. Men vi hade bra koll på dig, plockade upp bajset och kopplade om någon kom nära oss.

En dag såg vi ett par i pensionsåldern som vandrade förbi med en vacker svart storpudel, Morris. Som pudelägare tar man så klart kontakt och det visade sig att vi hade fler beröringspunkter. Våra män var båda arkitekter, Kristina och jag journalister, med medicinsk inriktning och vi arbetade båda konstnärligt. Våra efternamn hade också en viss likhet. De hyrde huset bredvid vårt och det blev många trevliga vandringar med hundarna under de år vi hyrde i Sandhammaren.

Kristina och jag började diskutera att skriva en pudelbok tillsammans. Vem vill läsa en bok om pudlar? Alla som har en pudel, tänkte vi trosvisst. I Sverige finns över 20 000 registrerade pudlar i alla storlekar. Vårt arbetsnamn var ”På spaning efter pudelns kärna”. Pudelns kärna finns väl egentligen inte, lika lite som det finns någon ”svenskens kärna” eller peruanens, tunisierns eller vietnamesens. Pudlar och människor är individuella varelser och generaliseringar är oftast inte fruktbara. Ändå ville vi spana, spörja och tassa runt frågan: Hur kan pudlar vara? Vår pudelbok skulle inte handla om rasstandard, hårvård, uppfödning eller utställningar. Sådana böcker fanns redan. Vi ville utforska pudelns innersta väsen, berätta om egna och andras erfarenheter.

Så hände det tragiska: Morris blev plötsligt dålig. När han opererades upptäcktes att han svalt ett garnnystan som slingrat sig runt i buken. Det fanns ingenting att göra. Stora, vackra Morris, som nästan kunde flyga när han hoppade efter gömda bollar i grenklykor, fanns inte mer. Sorgen var stor och luften gick ur vårt projekt.

Några år senare dog du. Denna text är ett sätt att frambesvärja dig, hitta din innersta kärna genom alla minnen.

Den sista tiden

I januari 2016 trodde vi fortfarande att vi hade en ovanligt frisk, rörlig och alert 13-årig dvärgpudel som säkert kunde bli minst 16 år. Visst hostade du ibland, efter pudelrace runt Stora Eken eller vid välkomstritualerna när vi hade varit borta. Din päls hade blivit gles, mjällig och glanslös. Jag hade läst att dålig päls på gamla hundar och stor aptit kunde vara ett tecken på Cushings syndrom, en vanlig sjukdom hos just dvärgpudlar, som beror på en rubbning av binjurarnas funktion med överproduktion av stresshormonet kortisol.

Den unga, ambitiösa veterinären undersökte dig noggrant. Häpen och oroad fick jag höra alla diagnoserna; blåsljud på hjärtat, juvertumör, dålig tandhälsa med tandlossning och svullna lymfkörtlar. Du var dessutom skendräktig med mjölk i juvren.

Vi skulle lämna urinprov för att kolla kortisolvärdet. Inte lätt att springa efter en glad hund i skogen, med en skål i handen! Hur roligt är det att ha Matte i hälarna när man söker efter bästa kisseplatsen? Snabbt, snabbt lyckades jag till slut få in skålen under dig och fånga upp några droppar.

Provet visade något förhöjd kortisolnivå. Vi kunde gå vidare med mer omfattande provtagning men bestämde oss för att först och främst sanera tänderna och dra ut de som var lösa. Vetmedin skrevs ut för att om möjligt påverka dina hjärtbesvär. Veterinären nämnde ultraljud men var inte påstridig, vilket skulle visa sig vara ett fatalt misstag. Hade vi gjort undersökningen hade ditt mycket förstorade hjärta med klaffelet endokardos upptäckts.

Intet ont anande lämnade jag dig för sövning. Alla prover var bra, njur- och leverfunktioner perfekta, din höga ålder till trots. En halvtimme senare ringde veterinären. Du hade fått akut lungödem direkt efter den lugnande sprutan inför sövningen, ett kritiskt tillstånd som hävts med hjälp av syrgas och vätskedrivande medel. De ville behålla dig över natten för observation. Ultraljudet visade endokardos.

Vår lilla Silja! Plötsligt hade du blivit en hjärtsjuk hund! Men det fanns förebud, förutom hostan, som borde ha gjort oss misstänksamma. En gång när du låg i skinnsoffan blev du plötsligt stel och konstig, som av ett anfall. När jag tog ner dig på golvet gick du vingligt och raglade några meter innan du blev normal igen. Jag googlade på epilepsi och stroke, men kände inte igen symptomen de beskrev. Nu vet jag att endokardos kan ge just sådana anfall. Hos din fosterfamilj Mobergs kollapsade du en gång vid dörren när jag kom för att hämta dig. Du blev helt enkelt så överlycklig att hjärtat inte hängde med?

Vi hämtade dig dagen efter och din glädje var gränslös. För att ha varit i akut livsfara var du förhållandevis pigg. De som vårdat dig prisade ditt lugn och din tillitsfullhet. Nu skulle du fortsätta med Vetmedin och vätskedrivande Furix med doser jämnt fördelade över dygnet. Vi fick veta att du skulle komma att behöva kissa oftare, även på natten.

Den lugnande medicinen hade troligtvis påverkat din mage. Under en vecka var du så ynklig. Svansen hängde rakt ner och bajset rann av dig. Du skötte det snyggt på tidningar nattetid, men behövde gå ut hela tiden under dagen. Probiotika stabiliserade tarmen så småningom. Svansen reste sig igen och du producerade dina vanliga välformade korvar.

Vi vande oss vid den regelbundna medicineringen och det täta kissandet. Du hostade inte så mycket och vi började se din diagnos som en kronisk sjukdom som du kanske kunde leva flera år med.

Men så en dag kollapsade du på morgonpromenaden, föll bara ihop som avsvimmad några sekunder för att sedan komma på fötter igen. Vi hade beställt klippning samma morgon hos Petra och jag lämnade dig en timme. Vi promenerade hem när du var klar. Då hände det igen. Du trillade ner vid vägrenen, låg som död en stund och kom sedan tillbaka.

Vi bestämde oss för att åka in akut till Lund, men de tog inte emot utan telefonpåringning först, så det fick bli Malmö. Undersökningen visade hjärtsvikt med lungödem. Du placerades i en box med syrgas. Långsamt blev andetagen lugnare och den akuta krisen hävdes efter några dygn,

Några veckor senare var det dags igen. Denna gång visade du alla tecken på hjärtsvikt. Du kunde inte ligga ner utan satt med lyft huvud och snappade efter luft. Syrgasbehandlingen och ökad dos vätskedrivande hade även denna gång effekt. Du såg så ynklig ut där i buren, men var helt lugn och gnällde inte. Jag stack in fingrarna genom spjälorna och lugnade dig.

Vi bestämde att den här gången fick bli den sista med akutsjukvård. Lungödem innebär kvävning genom drunkning eftersom hjärtat inte förmår pumpa runt blodet som normalt. Klaffelet var allvarligt och hjärtat kraftigt förstorat. Vi ville inte att du skulle lida.

Veterinären antydde att ultraljud borde ha gjorts före sövningen. En hund med blåsljud ska inte sövas. Dosen Furix höjdes till maxnivå och vi fick hem dig. Du blev nästan som vanligt, hoppade och skuttade och åt med mycket god aptit.

Så gick våren och sommaren. Två månader innan du dog var du med om den allvarligaste händelsen i ditt liv. Vi hade besök av goda vänner. Ett av paren tog med sig dotterns hund, en rottweilerkorsning som inte tyckte om andra hundar, särskilt inte pudlar. Vi trodde ändå att det skulle gå bra, om den var kopplad hela tiden. Så fort tiken såg dig syntes hatet i ögonen. Du blev också på din vakt, med svansen rakt upp och stela ben. Men du vek inte ner dig, visade inga tecken på underkastelse. Vi höll er långt ifrån varandra och satte oss utomhus i sensommarkvällen för att äta. Efter maten tog vi en runda runt dammen. Vi släppte ut dig ur huset, tänkte att det inte var någon fara när tiken var kopplad. Men du rusade fram mot hunden, gjorde ett utfall. På en sekund hade den sina käkar över din bakdel. Du skrek, vi skrek och blodet droppade. Du kom loss men jag trodde att du var allvarligt skadad. Vi fick stopp på blodet och såg att det bara var ytliga bitsår över båda låren som inte krävde omedelbart veterinärbesök. Nästa dag åkte vi till Fahlström i Hörby, den erfarne veterinär som vi alltid anlitat tidigare. Han sade att det inte var någon fara men att såren gjorde ont och att du därför mådde dåligt och var spak. Du ville knappt röra dig, släpade dig uppför trappor, gick snett och såg allmänt ömklig ut. Antibiotika, inflammationshämmare, probiotika och mycket kärlek läkte såren på några dagar. Plötsligt upptäckte du att lidandet var slut och du kunde springa igen!

När jag nu tar fram dina veterinärpapper ser jag något för mig nytt. Fahlström skriver knappt ett år innan du dog att han hör ”kraftfull hjärtton”, men inga arytmier. Han rekommenderar hjärtkontroll om sex månader. Tänk om jag hade lytt Fahlströms råd och kommit tillbaka för att kolla hjärtat istället för att söka hos en annan veterinär och fokusera på tänderna! Då hade du fått Vetmedin, Fortekor och Furix och kunnat leva flera år, trots ditt förstorade hjärta med blåsljud.

Vår syn på dig förändrades lite. Aldrig någonsin hade du gått till attack först. Hur såg din självbild ut egentligen? En fight mellan liten dvärgpudel och en stor dobermann-rottweiler kan bara sluta på ett sätt. Ändå ville du sätta dig i respekt mot övermakten när du märkte hatet som riktades mot dig. När vi såg stora hundar på avstånd kopplade vi dig hädanefter.

En månad senare åkte vi för två veckor till det hyrda huset i Mälarhusen, mitt och ditt himmelrike på jorden. Du älskade att vara där, tätt samman med oss. Här lämnades du aldrig ensam.

Varje dag trippade du med oss på sandstigen, genom ljungängar och klitter ner till havet. När solen lyste starkt fann du skuggiga platser bakom strandgräset. Där låg du tålmodigt medan vi solade och badade på den öde stranden. Ibland kom folk för nära ditt revir. Då gurglade du och satte dig upp. Du var vår väktare och ingen skulle få antasta oss. Som vanligt försökte du på stranden ”packa in” vattenskålen med sand. Var detta ett vilddjursbeteende, att vilja spara? Ibland valde du att stanna hemma, du orkade helt enkelt inte gå ner till havet med oss.

Barn och barnbarn kom och hälsade på och jag oroade mig lite för att du skulle bli störd, men det var ingen fara. De lämnade dig ifred och du hittade platser där du kunde vila. Visst hostade du men inte värre än vanligt. Inte en enda gång kissade du på tidningarna vid ytterdörren. Jag släppte ut dig varje natt.

16 dagar efter hemkomsten var du borta.

Natten till den 19 september vaknade jag kl 3 av din hosta som aldrig ville ta slut. Jag släppte ut dig för att du skulle få luft. Efter 1,5 timmes oro och vankande, med hostande och tunga, rasslande andetag kom du till ro en stund, liggande på min badrock nedanför sängen. Men snart började besvären igen och du uppvisade alla tecken på hjärtsvikt, satt med nosen höjd för att få luft och slickade mungipornas torra slemhinnor. Jag förstod att tiden var inne. Ditt liv kunde inte fortsätta.

Tidigt på morgonen ringde vi till Fahlström och åkte till veterinärstationen. Du satt så lugnt i mitt knä och jag försökte att inte släppa ut min sorg för att inte ge dig ångest. Fahlström lyssnade på lungorna och konstaterade det vi redan visste. Han kunde kanske temporärt häva lungödemet med vätskedrivande injektioner men åtgärden skulle vara för vår skull, en kort tidsfrist. Att kvävas på detta sätt, drunkna i sitt eget vatten, är plågsamt. Inte ville vi att du skulle ha det så svårt.

Fahlström stack in en grov nål med lugnande medel på halsen. Det gjorde ont och du skrek till flera gånger i min famn. Så blev du avspänd och mjuk och jag blev ombedd att lägga ner dig på undersökningsbordet. När han sedan stack en nål rakt in i ditt hjärta kändes det som en elektrisk stöt från ditt hjärta till mitt hjärta.

Vi grät stilla, alla tre. Jag bar dig försiktigt ut i bilen, satt med din ännu varma kropp och lät sorgen flöda fritt. En halvtimme senare var jag på tåget till Stockholm, en sedan länge planerad resa. Jag skulle passa barnbarnen. Enda sättet att uthärda de fyra timmarna var att skriva. Det blev stolpar till den här boken. Jag visste att jag ville dokumentera ditt liv, bekänna att du hade levat, frysa minnena.

Husse skickade bilder från begravningen under tågresan. Han lade dig i din sovkorg och grävde ner dig längst ner i trädgården, bredvid Robinian. En stor ölandssten täcker din grav. Vi planterade ljung (Målarhusen!) runt och ställde en stor kruka med persilja (per Silja – för Silja) bakom. Jag skrev ditt namn och ditt liv i siffror med akrylfärg på stenen. Under minnesstunden med Sannas familj tände vi ljus och ställde fram bilder av dig.

Varje gång på min promenad runt dammen går jag förbi och säger högt: ”Min älskade hund”.