Tröst
Just nu är det tröst jag önskar allra mest. Det är några månader sen du, min Hund med stort H, lämnade mig. Ingen hade kunnat trösta som du, någonsin i mitt liv. Du kom rusande och slickade mina tårar och lät dig inte avbrytas förrän jag brast i skratt. Ibland tröstade du innan jag själv förstått att jag var ledsen. Jag funderade ibland över hur du kunde veta. Kanske hörde du på min andning, att den förändrades på något sätt, eller använde din nos?
När du närmade dig elva år upptäckte jag att du slutat komma och trösta mig. Det var efter att min mor hade dött. Och din hörsel avtog nog ungefär då. De två sista åren av ditt liv fick jag leva utan din tröst. Men jag hade dig. Och du blev alltmer taktil. Alltid vid min sida. Krävde min hand i din päls. Jag saknar dig så.
Morgonen då du blev plötsligt sjuk är ännu färsk i mitt minne. Det var en fredag. Vi hade gått den hyfsat långa morgonpromenaden som vanligt. Du var som du brukade, pigg och glad. Stannade för att nosa på varteviga grässtrå, lyfta på benet, sprätta, gå några steg, ibland stanna o nysa eftertryckligt, vidare mot nästa mycket intressanta grässtrå. Alltid vadande i diket så du blev daggblöt på ben, bröst och mage. Ofta tvärvände du för att ytterligare inspektera en doft och ibland protesterade jag. Vi måste komma nånstans också, en morgonpromenad fick inte ta hela dan.
Jag hade ingen aning om att just den promenaden var den sista. Bara några timmar senare var du borta. Akut insjuknande, färd till djursjukhuset, sovsprutan gjorde att du slapp lidandet, med hakan i min hand blev du allt tyngre och sjönk neråt tills du sov djupt med dina andetag i min handflata. Tre tända batteriljus glimmade i det svagt upplysta rummet och du låg på en tjock, fin fäll. Personalen var mild, lågmäld och deltagande. Gjorde det som skulle göras professionellt. Du drog dina sista andetag, ditt hjärta upphörde att slå och efter en stund lämnade vi dig där.
Vem blev jag sen? Vem är jag nu? Jag vet inte. Allt jag vet är att jag var din matte och du var min hund. Det var du och jag i världen. Så självklart. Jag antar att tröst fungerar ungefär som sorg. Man kan inte ta emot allt på en gång. Bara lite i taget. Hitta sina sätt. Att läsa andras berättelser är ett. Att inse att jag inte är ensam om att känna det jag gör.
Din matte