Stitch -mitt allt!

Jag heter Marja Bengtsson och är född 1978 och 2010 startade jag ett hunddagis med daglig verksamhet (daglig verksamhet inom LSS, funktionsvarierade vuxna). Samtidigt åkte jag spontant en kväll, efter kollat lite hundar på nätet, till Småland för att kolla på valpar, franska bulldoggar.

Mitt ute i skogen i djupa Småland fanns en gård med alla slags djur och som även var uppfödare på fransk bulldogg. Det fanns två valpar kvar, vit och svarta hanar. Den ena valpen kom fram direkt och la sig i mitt knä, jag tog hem honom samma kväll.

Jag döpte honom till Stitch då jag hade en annan hund hemma, en Staffordshirebullterrier som hette Lilo.

Stitch var redan från början helt frälst vid bara mig. Jag var hans allt, han sov på min mage från första natten. Jag försökte först allt för han skulle sova på golvet hos Lilo. Men han var envis och till sist fick han komma upp och sen den natten sov vi så tight man bara kan. Stitch fick vara med mig på jobbet varje dag.

Stitch har aldrig gillat främmande människor eller andra hundar som han inte kände. Han har behövt tid och det har för alla varit speciellt när han väl godkände någon.

Han satt i knät på brukare när de hade vissa uppgifter som att strimla papper. Han kunde alltid se eller känna om någon var ledsen och då tröstade han dem direkt.

Stitch blev hunddagisets egen själ och inventarie. Han har varit med överallt och var en riktig personlighet. Alla i vår stadsdel i Malmö kände till Stitch. Lilo dog vintern 2019 hon blev 14 år gammal. För fem år sedan flyttade vi till landet, Skäralid i Söderåsens nationalpark.

Vi köpte då även en hund till då Stitch upplevdes lite deppig över Lilo. En fransk bulldog som fick heta Blue. Stitch har också varit med när jag har ridit på mina hästar – vid min sida alltid.

För två år sedan började Stitch läcka urin. Vi gjorde massor med undersökningar och man misstänkte Cushings sjukdom och han hade även ett diskbrock i ryggen som fick honom att halta lite på ena benet. Detta gjorde att han fick ta mediciner fyra ggr per dag och bära kisskydd inomhus som fick bytas återkommande.

Under två års tid var jag uppe ca 3-4 ggr per natt för han behövde gå ut eller var törstig. Stitch fick med sjukdomen en oändlig törst. Innan sommaren nu 2023 började Stitch bli slö och ville inte längre ta några promenader, han ville bara sova och han började bädda frenetiskt ibland genom hela huset. Han bäddade så han blev andfådd.

Jag började då fundera på om han faktiskt behövde få somna in. Stitch har under hela livet hatat sjukhus och veterinärer. När vi skulle åka till veterinären fick vi gå bakvägen eller sköta vård hemma då han blev aggressiv och rädd så han mådde dåligt. Han vaknade under sövningar och kunde vakna pigg innan uppvakningssprutan.

Så när jag började fundera på avlivning visste jag att jag inte ville ta ett sjukhus eller åka till en klinik. Jag hittade en veterinär nära mig som kunde komma hem när jag behövde. Så kom beslutet. Stitch började bli förvirrad och ville inte längre äta. Jag kontaktade veterinären och vi bestämde en tid två dagar senare. Kvällen innan fick Stitch Oxfilé, popcorn och allt annat som jag kunde komma på han skulle gilla eller gillade.

På morgonen öppnade sig himlen och har aldrig sett det regna så mycket någonsin.

Några dagar innan hade jag under mullbärsträdet grävt en grop under vindrickande och konstant gråt. När veterinären kom på morgonen gick Stitch fram till henne och strök sig mot benet vilket var väldigt udda då han inte gillade främmande människor och vägen till Stitch hjärta var ganska lång. Veterinären satte en lugnade spruta och Stitch gick och la sig i sin puff.

Vid sin sida hade han min andra hund Blue som är tre år gammal. Efter en stund fick Stitch insomningssprutan, hunden som knäckt sprutor hos kliniker rörde inte en min. Han tog god tid på sig, jag låg under hela tiden vid hans sida och höll hans tass och smekte honom ömt i pannan.

Det tog ca 45 min, detta för att han va så sjuk så medlet rörde sig sakta igenom den dåliga blodcirkulationen.

Det märktes inte ens när han tog sitt Sista andetag, då allt blev så lugnt å stilla. Blue sprang och hämtade en leksak och lade vid Stitch sida och sen gick han ur rummet. Jag hade tänt ljus och öppnat ett fönster. När veterinären hade åkt låg jag kvar vid hans sida i ca fyra timmar då jag inte kunde släppa honom. När väl likstelheten kickade in bestämde jag mig för att det var dags. Denna dag hade vi precis fått besök av hela min familj, två systrar och respektive familjer och min pappa var där. Jag tog Stitchs fluga och satte runt halsen och en fin yllefilt och packade in honom i. När vi kommer ut Skiner solen och vi begraver Stitch, plockar massa blommor och han får en fin Bulldogstaty som gravsten. Han blev begravd under Mullbärsträdet utanför mitt sovrum.

Mullbärsträdet har jag fyllt med solcellslampor som lyser för honom på natten. Stitch ha varit min själsfrände och det känns som vi har känt varandra för evigt och kanske i ett annat liv. Jag älskade min andra hund Lilo massor, men Stitch och jag hade något speciellt.

Tiden efter var fruktansvärd och jag trodde jag skulle dö av sorg. Kände mig så förkrossad och allt blev så tomt. Jag grät otröstligt i flera dagar och hade fruktansvärt ont i bröstet. Jag tillät mig vara ledsen. Jag skickade efter ett kollage och satte upp på väggen, satte nya blommor varje dag, grät när jag kände för det och ställde in alla andra aktiviteter. Veckan som följde kanske jag grät kortare stunder och det kändes lite bättre efter. En dag läste jag av en slump en forskarstudie om vatten och energi. Vatten är alltid konstant och så även energi. Energi kan aldrig försvinna utan bara förflyttas. Detta hjälpte mig att tänka att trots våra kroppar och våra fysiska väsen försvinner så försvinner ej vår energi.

Någonstans här eller i universum så finns Stitchs energi. Kanske får jag stöta på hans energi igen eller kanske är hans energi kvar hos mig, men jag kan ju vara helt säker på att den finns. Hur gör man för att gå vidare, det är okej att känna sorg, det är okej att gråta, tårar hjälper dig att gå vidare, att släppa på ångest och lindrar din sorg. Självklart ska vi känna sorg.

Någon man haft vid sin sida i 13 år varje dag, din bästa vän har försvunnit, din familjemedlem, din själsfrände och ditt allt. Sen kan vi vara rationella, tänka att det var hans eller hennes tid, att det bästa vi kan göra för dem e att inte låta dem lida. Att inte dra ut på det för ens egen skull.

Saknaden och tomheten kommer alltid finnas kvar men den blir lättare, jag gråter fortfarande varje dag men kanske bara nån minut och sen kan jag fortsätta som jag brukar. Jag försöker att vara tacksam, tacksam för allt jag har och upprepa dom sakerna för mig själv, tacksam för jag har fått lära känna Stitch och för att jag fick vara hans allt. Tacksam för att jag fått uppleva den kärleken och nu den sorgen.

Jag kommer alltid känna att något saknas hos mig, men jag kommer uppleva mer kärlek och mer sorg och för det är jag tacksam.

Stitch 2010-11-22 – 2023-07-13
Alskar dig för evigt