Berättelsen om Kajsa
Kajsa kom till oss när det var kallt i januari 2008. Minns att hon frös så på promenaden. Det vi inte visste först var att hon inte var helt frisk då. Troligen inte sen födseln.
Det följde flera besök på djursjukhuset med kräkningar och diarré. Hon blev inlagd redan efter två veckor hos oss. Det visade sig att hon hade något som liknar Chroons sjukdom hos människor. Tidigt, vid 1 1/2 ålder fick även en inflammerad livmoder tas bort. Även hudproblem.
Hon var ett riktigt måndagsexemplar fysiskt men med rätt behandling och kost levde hon gott med det i alla sina 12,5 år ❤️. När hon var 8 år bröt hon benet väldigt olyckligt. Det var den värsta perioden i mitt liv med Kajsa. Dom opererade i 4 timmar och lyckades rädda hennes framben som hon sen hade plattor o skruvar i resten av sitt liv. Fick bära henne ut och in för att göra sin behov i fyra veckor.
Det blev tyvärr sviterna efter det som gjorde att hon hastigt fick somna in 5 år efter. Artros som alltid följer med efter ett sån skada, gick till slut inte att behandla så det var bara att ta det värsta beslutet för att hon inte skulle ha ont mer. Sista kärlekshandlingen som det så fint heter och det är det förstås, men också den största sorgen för tvåbeningen som står ensam kvar 💔
Godisrunda, sova under täcke, filt favorit inomhus. Att sitta på en stol vid vasken när vi lagade mat till henne (hon åt färskfoder med olika tillbehör sen valp) eller åt oss. Då visste hon att att en bit kött eller kyckling vankades.
Hon visste att efter min frukost så fick hon alltid nåt gott, gurka, morot, torkad lammlunga. Favoriter!
Kajsa var en väldigt klok och inkännande hund. Våra blickar kunde mötas och båda visste vad den andra ville eller kände.
Hon älskade bollar på sommaren och löv på hösten. Hon kunde hoppa som en galning rakt ner i en stor lövhög och sen hoppa upp i luften samtidigt som hon kastade upp löv i luften.
Långa promenader älskar Dansk-svensk gårdshund och så även hon. Det blev lite sämre med det efter benbrottet men hon fick själv styra vad som passade henne. Att sno ogräs från oss när vi var i trädgården var en favorit och att plaska i sin badbalja på sommaren. Blev det blåsigt la hon sig gärna i växthuset i värme av solen.
På vår och höst när det var kyligt visade hon varje morgon när jag skulle äta min frukost att det var dags att ta sig ut i växthuset och sätta på infravärmen där så hon kunde lägga sig på sin kudde. Iklädd sitt täcke.
Hon var en ensamhund, inte glad för andra hundar. Älskade de personer hon kände, men reserverad mot andra människor. Mys i soffan, ligga nära älskade hon. På slutet särskilt att ligga nära husse, med huvudet på hans arm eller i knävecket.
Finns mycket fint att säga om Kajsa❤️. Blir det nån gång en hund till så kommer jag aldrig att glömma dig, Kajsa❤️
Frågan är om det nånsin blir det. Sorgen är så fruktansvärt stor och tung när dom går bort!
/Carina Stensdotter