Berättelsen om vår förstfödda, vår förlovningspresent, vår Bella

Den brunbrända huden luktade solkräm, ljusslingor i håret hade blekts av solen och vi hade precis landat på Arlanda efter en vecka i Grekland. I vanliga fall var det med vemod jag tog mig tillbaka hem till Stockholm, men inte den här gången. Förlovningsringen glittrade på handen och bredvid mig gick min fästman. Han som dagarna innan friat på en restaurang med utsikt över hela Aten. Men pirret i magen berodde inte på honom eller på det framtida bröllopet. Det berodde på något större än så. Vi skulle hämta vår förlovningspresent, vår alldeles egna hundvalp.

Jag hade länge tjatat om en hund och vi hade under lång tid varit volontärer på Hundstallet i Åkeshov. Hjärtat hade allt som oftast svämmat över och vi hade tillsammans bestämt oss för att vi ville skaffa en Amstaff. Vi hade sett många av den rasen komma från missförhållanden och vi ville ge åtminstone en individ möjligheten till ett riktigt Svensson-liv för att komplettera vår framtida Volvo och villa.

Vi hade äntligen hittat henne, vår framtida vovve. Redan första gången vi såg hennes bild visste vi båda två att det var henne vi hade väntat på. Med sin kolafärgade päls, hasselögon och ljusbruna nos så var hon allt vi hade önskat. Hon var perfekt, vår Bella. Dagen hon föddes hade jag till och med köpt en berlock till ett hundhalsband medan jag befann mig i Los Angeles. Det var som ett tecken på att det var just henne vi skulle ha. Ibland tänker jag att det kanske till och med var så att jag tänkte på henne sekunden hon föddes medan jag strosade runt i LA. Min förstfödda och numera min änglavovve.

Bella föddes den 13 juni 2009. Hon var kärleksfull, gosig och intelligent. Hon valde vem hon ville älska och dessa älskade hon oändligt. Hon blev rumsren snabbt, hon kissade bara inne en handfull gånger under hela sin livstid och då skämdes hon. Bella skämdes inte som andra hundar. Nej, hon skrattade när hon hade hittat på bus. Oavsett om det var en kiss på mattan eller en sko som fått bitmärken så skrattade hon. Hon visade upp alla sina fina vita tänder och viftade på svansen så häftigt att den kunde gå upp, ner och åt sidorna om vartannat. Det såg faktiskt nästan mer ut som en propeller än som en svans. Hon log inte bara när hon skämdes, hon log för jämnan. När någon kom innanför dörren, när någon hon tyckte om ville gosa eller efter ett riktigt gott mål mat. Redan på hundkursen hade vi förstått att det var en unik egenskap som få hundar besitter och som vi fullkomligt älskade det. Det var det ultimata tecknet både på hennes villkorslösa kärlek, men också på att hon hade humor.

Högst upp på kärlekslistan låg frisbee. När hon fick springa fritt och känna luften genom pälsen för att sedan hoppa högt och fånga den, då var hon lycklig. Då fanns det bara hon och sin frisbee. En gång sprang hon så fort att hon kom ifatt en fågel, hon gav den en puss och fortsatte sedan mot sitt mål. Efteråt gick hon stolt med frisbeen i munnen och svansen i vädret för att visa världen att hon lyckats fånga den och därmed vunnit matchen.

Näst efter frisbee kom vatten, hon älskade att simma och var övertygad om att hennes sim-kunskaper långt överträffade våra och därmed skulle samtliga människor livräddas omgående. Inte minst om de rörde sig häftigt i vattnet, då skulle de räddas extra kvickt. Att bada med Bella var underbart och vi skrattade gott åt hennes simkonster i ”plurret”.

Under 2012 blev Bella storasyster till vårt första människobarn och hon fullkomligt älskade livet som storasyster. Hon låg gärna nära och höll ett ständigt vakande öga på sin lillasyster. Faktum är att vår dotter såg Bella som en så självklar familjemedlem att hon med nyfikenhet en morgon frågade ifall hon också skulle få bli hund en dag. Vår familj fylldes snart med ytterligare två människobarn och allt eftersom deras små kroppar växte så tappade Bellas päls sin färg. Den kolabruna färgen blev successivt ljusare och de snabba stegen långsammare. Frisbeen blev liggandes på hyllan allt längre stunder.

På min 39-åriga födelsedag 2023 somnade Bella in. Jag skulle såklart kunna skriva långa texter om den dagen för jag kan i stort sett återge varenda detalj, men jag vill i denna text hylla hennes liv inte återge den värsta i mitt. Men dagen kom i alla fall, dagen då Bella fick sina vingar och lämnade vår familj. Det var som sagt min födelsedag, en helt vanlig fredag som slutade i katastrof.

En nästan 14-årig glad, pigg hund tog sina sista promenader och nosade överallt, precis som alla andra dagar. Hon kissade ofta, nästan som en hanhund som markerar revir i marken. Ett blodstänkt revir orsakat av en inre blödning. Markerat en plats där det på sommaren numera växer förgätmigej eller ”glöm inte bort mig”-blomman som den kallas i vår familj. Veterinären konstaterade att det inte fanns något att göra, Bella förblödde inifrån och skulle om några timmar eller möjligtvis dagar inte finnas längre. Så för att undvika smärta lät vi henne somna in, tätt intill min man och mig omgiven av villkorslös kärlek.

Allt gick så fort och barnen hann inte ens säga hejdå till sin fina storasyster, Det värsta beslutet jag fattat i hela mitt liv. Med sig fick hon älsklingsfilten som jag delade i två, en del till henne och den andra ligger än idag i min säng. Hon fick även kärlekshälsningar, pengar till färjekarlen (om han nu finns), smycken och bild på oss i familjen.

Vilar gör hon nu i sin urna i vårt vardagsrum eller så vandrar hon vid min högra sida om man som jag och hellre väljer att tro på det. Oavsett vad så har hennes minne etsat sig fast i våra hjärtan och där får hon stanna.

Tills mitt hjärta slutar slå och om jag kan länge än så.

/Rebecca