Sigge valde mig till sin ”människa”

Sigge var så mycket mer än husdjur, katt.

HAN valde mig till sin människa efter många månader, men jag föll pladask från första stund. Jag är egentligen allergisk mot de flesta pälsdjur men det löste jag med allergimedicin. Han var min bästa vän och han har otaliga gånger gett mig kraft att fortsätta kriga med mitt egna dåliga mående. Hans höga och vibrerande spinnande har vaggat mig till ro många nätter. Det enda som betydde något för mig var att ge honom motsatsen till allt som var hans verklighet där och då.

Sigge kom till mig då han akut behövde en plats i väntan på adoption. Han var mager och fruktansvärt rädd. Vi har egentligen aldrig kunnat fastställa exakt ålder då han var så undernärd, men allt mellan 6 månader upp till 1 år kom vi fram till. Han kom i en fyrkantig liten kattlåda klädd i tyg och som brukar ha klöspinne på. Den var så hårig & smutsig och luktade hemskt. Längst in i lådan låg han hoptryckt. Som norsk skogskatt/ Main Coon borde han fyllt lådan till brädden, men han kanske tog upp 1/3 av lådan.

När Sigge kom till oss, ville vi att han skulle vänja honom vid allt nytt och ha kvar det han var van vid. För att ge honom rätten att bestämma själv om/när/hur det skulle utvecklas, ställde vi in hans ”hem” i badrummet. Till och med maten fick jag ställa in för att han skulle våga äta, så rädd var han.

Det han gjorde i början gjorde han nattetid, utom att uträtta sina behov i kattlådan. Han kissade på golvet men bajsade i lådan så han var delvis ”rumsren”. Inte en enda gång kom han ut från badrummet dagtid om vi var vakna. 

Snart upptäckte vi att han börjat utforska hemmet då vi hittade stora tussar av hår längs med golvlister, i hörnen, under soffan osv. Det gjorde mig så fruktansvärt ledsen att han var så rädd och skamsen. Det gjorde mig så otroligt arg på de människor som gjort honom så illa.

Efter 6 månader vågade han sig äntligen ut ur badrummet, men sprang tillbaka så fort man rörde sig eller ens hostade. Han åt ordentligt och växte snabbt till sig. Tovorna i hans päls hamnade en efter en i dammsugaren och han förvandlades till den stiligaste herre jag någonsin sett! Ett ståtligt kattdjur med pondus och stolt hållning. Hans söta ansikte ramades in av en yvig man. Ett vackert litet lejon. Jag hade ännu inte fått klappa honom och mina händer skrek efter att få smeka honom med kärleksfulla händer. Pussa på hans vackra huvud men han var inte redo.

Helt otippat hoppade han upp i soffan en dag. Han gick runt i cirklar bredvid mig och när han lade sig var det så nära att hans huvud lutade mot mitt lår. Jag satt blixtstilla och vågade knappt andas. Så böjer han huvudet bakåt, lutandes mot mitt lår, tittar på mig och liksom kurrar och så börjar han spinna. Kraftigt, högljutt…han låter som traktor och vibrerar i hela kroppen. Vibrerandet sprider sig genom min kropp och jag känner direkt att den här grabben, han stannar här oavsett.

Han var extremt kräsen gällande mat. Han svalt hellre än att äta vissa märken. Han nosade, tittade på mig, på maten och gick därifrån. Ett hårstrå i vattnet – ”nytt vatten matte tack”. Han pratade mycket, olika mjau och ansiktsuttryck för allt. Han talade alltid om när han varit på kattlådan så jag kunde ta bort. Han parades precis innan han kastrerades och min dotter fick en av killarna ur kullen som hon namngav Morris. Ett riktigt yrväder, en riktig terrorist jämfört med Sigges otroliga lugn. Sigge fostrade tålmodigt och Morris växte upp till ett GIGANTISK, svart kärleksfullt monster!

Underbara djur med starka personligheter och egenskaper. Kärleksfulla, empatiska och fantastiska, roliga, viljestarka modiga envisa krigare! Med på promenader, väntar utanför tvättstugan. Var jag borta för länge (mer än en timme) så visade dem det tydligt. Vanligtvis skuttade de fram och gned sig runt benen men lång frånvaro ”bestraffades” med ingen närkontakt och sittläge med ryggen emot. Det blev en grej, jag fick smöra och truga med en godis och extra kel så blev jag snart förlåten.

Från den dagen han hoppade upp i soffan, sov Sigge med mig i sängen. Tätt intill mitt bröst med huvudet precis vid min haka så jag kunde pussa på hans huvud. Handlösa kast bakåt med huvudet när jag gjorde luftpussar. Han visade sin kärlek till, sitt förtroende för och sitt behov av mig på otaliga sätt varje dag. Hela kroppen utsträckt på rygg, alla tassar upp, leende mungipor, slutna ögon. Många skratt, många lärdomar, en konstant ström av massiv kärlek på ett sätt jag aldrig upplevt.

Smärtan och sorgen över att han är borta är starkare än jag har ord för. Han var min bebis. Jag känner även skuld och skam över att jag inte hade råd eller möjlighet att ge honom en viloplats vald efter den han var, utan det jag hade råd med. Att begrava hans kropp hade varit ett alternativ om det inte hade varit tjäle. Men att hans kropp kremerades allmänt och anonymt tynger mitt hjärta och mitt samvete än mer. För han var allt annat än anonym. Han var min livskamrat i ett decennium. Varje dag. Han hatade att vara ensam.

Vänner försöker trösta och säger;
– Själen är borta och han är på en bättre plats. Kroppen är ”bara” ett skal.
Många ord för att trösta och allt uppskattas någonstans i mig någon dag framöver, men nu kan jag inte ta in det. Sigge är den kroppen jag har haft nära mitt hjärta varje dag, den jag klappat, skrattat åt, borstat, snusat på. Att jag i slutändan inte kunnat hålla mitt löfte att han aldrig skulle vara ensam mer pga pengar känns uselt. Att inte ha valmöjligheten att välja hans viloplats nära mig, utifrån den han var och där han trivdes och mådde bra, känns oerhört tungt.

Jag saknar honom och hans närhet så mycket. Han gav mig styrka, tröst, mod och energi att kriga för ett bättre mående. En bättre tillvaro. Hans totala förtroende och hans kärlek till mig var ovillkorlig. 

Hans son, Terroristen som jag kallar honom, har förändrats i det här också. Han gillade att reta Sigge, gömma sig bakom dörrar och möbler för att lurpassa på pappa och hoppa fram och skojbråka. Nu har han slutat gå ut och lägger sig på hans platser och mjauar efter honom på hans gömställen. Jag känner mig lite vilsen och förvirrad i min roll som matte i den här situationen, hur gör jag med honom i allt det här? Jag har inte råd att skaffa en ny katt nu och Morris har aldrig varit ensamkatt. Jag har alltid instinktivt tänkt och känt att de ska vara två. Morris och jag har även vi en ganska extrem historia som utvecklat Morris trygghet, hängivenhet och lojalitet gentemot mig.

Jag kan inte med mig att adoptera bort honom. Det skulle krossa både hans hjärta och mitt. Tre gånger har han varit i fara, gått vilse efter att ha blivit jagad, bränd, slagen och sparkad på av barn. Han har t.o.m. blivit kattnappad. Alla gånger har jag letat reda på honom. Det har tagit allt mellan några timmar till ett par dagar utom när han blev kattnappad. Den gången var han borta i två veckor. Jag gav aldrig upp utan var ute och letade och ropade tills jag hittade honom. Varje gång har jag letat reda på oh burit hem honom i famnen eller sittandes på min axel. 

Han har alltid varit ute mycket, har t.o.m. haft favorit-häng med några av grannarnas katter och ibland varit borta i dagar. Sigge var utekatt tills för 2 år sedan då han plötsligt inte vågade gå ut längre, så Sigge har alltid varit hemma när Morris kommit hem. 

Sigge fanns alltid här sen dagen Morris kom hit, så han måste ju också känna Sigges frånvaro. Hur kommer det bli om han slutar gå ut? Då blir han helt ensam.

När Sigge kom till mig var han trasig. När han dog var han färdig, trött, svag och orkeslös. Han ville inte mer. Jag är så otroligt tacksam över att jag fick visa honom hur kärlek känns, hur trygghet känns, hur frihet känns. Jag fick precis allt det och mer. 

Tack snälla för att jag får dela Sigges historia med er och att hans vackra ansikte får en plats hos er. 🙏♥️💔

Sorgsna men tacksamma och vänliga hälsningar
Kia Högblom