Mio min Mio
Nästan 14 år hade vi tillsammans. Min tredje jycke, min första terrier, min första hanhund. När Ida, min vackra amerikanska cockerspaniel somnade in efter 13,5 år sa alla ”att du kommer tycka det är skönt att vara fri från hund, inte alltid låst. Bara vänta tills sorgen har släppt”. Men den dagen och den känslan kom aldrig. Vad är det som är skönt med att inte ha hund? När tar egentligen en sorg efter en lurvig livskamrat slut?
Jag har alltid velat ha en hund. Det stod överst på alla önskelistor och jag tjatade hål i huvudet på mina föräldrar när jag växte upp. Men det funkade inte, det var nog egentligen bara jag som ville ha en hund. Men från19 års ålder så har det alltid funnits en vovve i mitt liv då charmtussen Svea klev in i mitt hjärta (Svea blev bara 16 månader pga en svår autoimmun sjukdom).
Förutom den där perioden efter Ida. Då när jag väntade på att det skulle kännas ”skönt” utan hund. Det var hemska månader av djup sorg och saknad. Efter en tid började jag ett gediget arbete med att ta reda på vilken hundras jag skulle satsa på och vad som verkade vara en fin uppfödare.
Det blev en norfolkterrier; en ursöt och superbusig liten kille som landade hemma hos mig efter flera besök hos uppfödare Gunilla och många mail och samtal. Nästan ett år efter att Ida gått bort. En hane. Jag som skulle ha en tik.
Mio. Denna mjuka lilla lurvtuss som somnade i de mest kufiska ställningarna i min famn, i soffan eller i någon av alla sina korgar som stod utspridda över huset. Kelig i kubik, med ett säreget morrande prat, busig och med tusen upptåg.
Utomhus var det full fart, inomhus en soffhund som varje dag kom dragandes på en eller tre leksaker som han valde ut med omsorg efter en lång stund botaniserande i den stora förvaringskorgen med leksaker. Ligga på golvet passade aldrig herren i huset. Vi hängde alltid och han var nästan aldrig ensam.
Han var en pigg jycke ända in i det sista. Jag hade alltid, förmodligen precis som så många andra hundägare, en föreställning om att just min vovve skulle uppnå rekordhög ålder. Han var aldrig stel i kroppen men kanske hörde han lite sämre på slutet. Han hade ett asymtomatiskt blåsljud sedan början på året som han fick medicin för morgon och kväll, något som han slukade likt en godisbit ivrigt väntade på att få vid förutbestämda klockslag.
Någon månad innan han somnade in så började han halta på ena bakbenet. Orolig matte hann tänka cancer, men veterinären trodde mer på ischias från någon disk i ryggen. Men vi skulle ta det lugnt med fysisk aktivitet. Något som var enklare sagt än gjort när en envis gammal gubbterrier helt plötsligt måste bli buren upp och ner i trappor (som vi har många av i vårt hus) och lyftas upp och ner ur soffor och fåtöljer som han lagt beslag på och gjort till sina. Frustrationen hos den gamle jycken var stor och han protesterade oftast med arga morranden och skäll…
Hältan blev lite bättre. Men en natt vaknade vi av ett duns och en förvånad hund kikade upp från golvet där han låg platt som en pannkaka och inte kunde resa sig upp. Han betedde sig som om han fått ett anfall eller en stroke av något slag och var slapp i kroppen, men vid medvetande. Snabbt var han dock sig själv igen och efter en lugn natt och en alldeles normal morgon så kände jag mig lite lugnare. Men så snubblade han till på ett konstigt sätt inne på kontorsmattan, mötte min blick och tittade bedjande med en förvånad blick på mig ”Vad är det som händer matte? Jag har inte kontroll på mina ben”. Fick en tid hos veterinären direkt som inte upptäckte något avvikande förutom att han inte var sitt vanliga alerta jag. Benen bar honom men han var dämpad, inte så glad. Tog en arsenal av blodprover som vi skulle få svar på dagen efter.
Väl hemma var det en extremt tagen och trött hund som somnade hårt i sin kökskorg (han hade korgar i flera olika rum). Han orkade inte ens studsa med fram till diskbänken efter middagen då sedvanlig smakbit brukades delas ut, vilket var höjdpunkten på dagen för en matglad terrier.
En orolig natt med en sjuk vovve i min famn. Han var matt, utslagen, kissade på sig och kräktes flera gånger. På morgonen kunde han inte ta sin medicin och han visste knappt hur han skulle dricka vatten och tappade huvudet ner i vattenskålen när han väl lyckats lapa i sig en skvätt. Han kunde inte kissa eller gå framåt, bara stå blickstilla eller ligga utslagen på mitt bröst med en tom, stirrande blick rakt fram. Morgonens samtal med veterinären gav besked om anemi, blodbrist. En anemi som tydde på en längre periods inre blödning från ett organ, troligtvis en tumör i mjälten. Nu höll han på att dö i min famn, hade tumören gjort så att ett inre organs spruckit och orsakat en stor blödning? Veterinären trodde det men även att det fanns andra faktorer som gjorde att han ramlat och bettet sig underligt, troligtvis något som hänt i hans huvud. Kanske någon sorts stroke?
Vi hann in till veterinären med min älskade Mio insvept i en mjuk filt plus hans valpfilt och favoritleksak bredvid. Han somnade lugnt in i min famn och från det ögonblicket öppnades ett avgrundsdjupt hål under mina fötter. När Mios hjärta stannade så krossades mitt. Min själ känns som en ballong som tömts på luft och hela min tillvaro som ett svart mörker utan en ljuspunkt. Någon har amputerat mig, stulit en del av mitt livsväsen och släckt ljuset i mitt liv. Alla tårar jag fällt sedan Mios blick slocknade skulle kunna fylla ett helt världshav, hela jag är dränerad på glädje liksom vatten saknas i en öken.
Sorgen river och skär, genom sömnlösa nätter och nattsvarta dagar. Blandat med de salta tårarna finns en djup ångest över avslutet och den sista sprutan. Gjorde vi rätt? Skulle vi gjort något annat? Fanns det något mer att göra? Mitt i sorgen tycks jag höra Mios andetag i min famn och hans tassar mot golvet. Hans doft som finns kvar i filtar och klädesplagg och en desperat oro över att minnet av hans doft inte ska finnas kvar snart.
Mios aska finns i en vacker mässingurna med två tända ljus runtom tillsammans med en vakande ängel, en fjäder gjord av sten med texten ”Mitt allt”. På byråer runt om i huset finns foton utspridda på Mio som valp, Mio som unghund, Mio som medelålders och Mio som en äldre herre. Hans leksak Andis; en mjuk, pipande andfågel, ligger bredvid hans aska.
Jag som alltid sett mig själv som en rationell, ickereligiös person. På sängbordet trängs böcker om hur sorgen efter en hund kan hanteras. Kan väl inte säga att de gett mig någon mall för hur just jag ska göra för att sörja och gå vidare. Men de har gett mig en förståelse för att det jag känner är normalt, att det tar tid och att alla välmenande i familj och bekantskapskrets som klämkäckt kläcker ur sig att ”Det ju bara var en hund”, ” Han var ju gammal” eller att ”Nu borde du väl sörjt färdigt”, faktiskt inte har vare sig kunskap eller förståelse för den djupa sorg som samhörigheten med ens hund skapar när hundens hjärta slutat slå.
Sorg ska inte förträngas eller förringas. Det är inte fel att sörja länge och djupt. Det finns ingen mall eller tidsangivelse för sorgen. Min sorg efter Mio bär jag med mig hela mitt liv. Precis som jag för evigt bär med mig all den kärlek och glädje som fanns mellan oss.
Åsa Mörner, om min älskade hund Mio; För evigt i mitt hjärta