Biscuit
Vår älskade Biscuit, en blandras mellan raserna Chinese crested och Phalene kom in i vårt liv 2011. Jag surfade förstrött på blocket och när jag såg den lilla rosafläckiga valpen hade jag ingen som helst tanke på att vi skulle skaffa en nakenhund, men så blev det!
Biscuit var som de flesta nakenhundar en riktig myshund som älskade att bädda ned sig i soffan eller sängen, sova ut på morgonen och låta promenader i regn och rusk inte ta längre tid än nödvändigt.
Som valp hade hon en vit tofs på huvudet som stod rätt ut och kroppen var prydd med svarta prickar. Vart vi än gick väckte hon uppmärksamhet då hon i vissa vinklar påminde om en gremlin.
Om det vankades ostbågar var Biscuit först på plats i soffan med sina stora bedjande ögon och nakna tass kravfullt krafsande på armen. Ibland skojade vi och kallade henne för ”Doodle” då hon var som besatt av just ostbågar.
En vanlig sommardag när Biscuit var 7 år gammal gjorde en annan hund utfall mot henne då hon råkade gå nära en toffla som den andra hunden vaktade. Det var inomhus och av en hund hon kände väl. Biscuit fick ett litet sår på munnen men i övrigt verkade allt ha gått bra. Tiden gick och bråket mellan henne och den andra hunden bleknade.
Två år efter händelsen hade Biscuit problem med några tänder, något som är vanligt för just nakenhundar och vi bestämde oss för att boka tid för undersökning hos en veterinär.
Samma dag som vi kontaktade veterinären för att boka en tid tog vi en promenad med henne och vår andra hund. När jag såg Biscuit springa med vinden i håret var det som att jag, på ett obeskrivligt sätt bara visste att detta var vår sista promenad i parken.
Ett par dagar senare tog vi henne till veterinären som tittade på tänderna och upptäckte att hon hade en infektion i munnen. På rekommendation av veterinären åkte vi samma dag till Blå Stjärnans djursjukhus där hon lades in och det bestämdes att hon skulle röntgas dagen därpå.
De ringde dagen efter och berättade att hon hade en svår infektion i munnen som gått ned till käkbenet och att hennes värden var dåliga. Troligtvis hade kombinationen av att hon saknade tänder tillsammans med bråket med den andra hunden skapat en tyst infektion som ingen av oss märkte.
Hon skulle med största sannolikhet inte klara en omfattande operation då hon var 9 år gammal och hade sviktande hälsa. De rådde oss att låta henne somna in.
Då detta var under pandemin fick endast en av oss gå in på sjukhuset medan den andra väntade utanför.
Jag valde att gå in till henne.
För att komma in fick jag först skriva på ett papper som sade att jag beslutade att Biscuit skulle få somna in. Det kändes som ett fruktansvärt svek och jag kämpade för att hålla tillbaka tårarna när jag skrev under.
När jag väl fick Biscuit i min famn brast det totalt och jag bad sköterskan om en andra chans, och frågade om det trots allt inte fanns något att göra för henne.
De försäkrade mig om att detta var det bästa för henne.
Jag fick ta ut henne på parkeringen så min sambo som väntade i bilen också fick ta farväl av henne. Det var väldigt känslosamt och jobbigt men mitt i allt det sorgliga sken solen upp och Biscuit tittade med drömsk blick mot horisonten. Jag visste att hon visste.
När veterinären gav henne sprutorna och sade ”- Hon är borta nu” blev jag både lättad och ledsen. Lättad för att hon skulle slippa ha ont men fruktansvärt ledsen över att hon inte längre fanns fysiskt hos mig.
När veterinären gav henne sprutorna och sade ”- Hon är borta nu” blev jag både lättad och ledsen. Lättad för att hon skulle slippa ha ont men fruktansvärt ledsen över att hon inte längre fanns fysiskt hos mig. Efter att jag suttit med henne i min famn en lång stund rullade sköterskan iväg vagnen där Biscuit låg med sin mjuka och fortfarande varma kropp. Han log mot mig och sade” Hejdå matte” medan han tog med sig Biscuit till ett annat rum.
Känslan av att gå tillbaka till bilen utan vår hund med oss var brutal och jag ifrågasatte om jag någonsin skulle vilja utsätta mig för att förlora en hund igen. Sorgen var så stor och jag minns att en del av mig skämdes när jag visade för utomstående hur förlamande förlusten var. Var det verkligen okej att vara så här ledsen? Nu i efterhand förstår jag att sorg inte kan mätas, den bara känns.
Biscuit kremerades och vi hämtade hennes urna ett par dagar senare. Tanken var att vi skulle begrava henne vid djurkyrkogården i vår hemstad men den kändes inte rätt och platsen hade en sorglig känsla över sig. Jag tänkte då att jag hade önskat att det fanns en vacker kyrkogård för djur med stenskulpturer, rosor och ordentliga gravstenar.
Vi valde att behålla urnan hemma där vi kan se den varje dag.
Jag bestämde mig tidigt att jag ville hålla Biscuits minne vid liv och en tid efter hennes död kom idén till en barnbok med namnet ”Min ängel har fyra tassar”. Den handlar om Biscuit och vår dotter och deras kärleksband till varandra under dotterns sjukdomstid som litet barn och Biscuits vandring över regnbågsbron.
Jag vet att våra husdjur aldrig riktigt lämnar oss och jag kunde länge höra hennes tassar mot parketten.
Boken är en hyllning till Biscuit och den villkorslösa kärlek som hundar ger som är helt gudomlig och änglalik.
Jag tror att våra djur vandrar över regnbågsbron och hamnar på en plats som har allt de kan önska. De vakar över oss från himmelriket och när vår tid är ute möts vi av våra älskade husdjur vid regnbågsbron.
Nu har vi hela fyra nakenhundar i vårt hem och när jag mitt i deras lek och stoj slänger en blick på Biscuits urna så påminns jag om att kärlek aldrig kan dö.