Han hette Isak

Jag var 12 år och min bästis hade precis gjort slut. Jag var ensam och satt ofta på mitt rum. Mina mamma var uppvuxen med hund och hade varit sugen länge men pappa var inte intresserad av tidiga morgonpromenader, bajsplock eller hundskall. Jag och mina bröder tjatade om hund och gick runt till grannarna och sålde hemmagjort pynt för att få ihop pengar till hundköpet. Jag tror mina föräldrar tyckte synd om mig för att jag satt så mycket själv och vi tog beslutet att köpa en hund. En strävhårig tax. Jag minns bilresan hem från kenneln. Denna yviga lilla figur som bet i allt och turades om att sitta i mitt och mina bröders knä. De första veckorna tillbringade vi på golvet med vår lilla valp och det var helt klart att jag fått en ny bästa vän.

Isak blev en självklar familjemedlem och pappa som varken ville ha hund eller plocka bajs tog ansvar för alla morgonpromenader. En tax var en svårare utmaning än väntat och än idag minns mina vuxna vänner hu jag förmanade dem att ”inte titta honom in i ögonen” när de kom på besök, Han morrade och högg om man inte passade sig.

Men att som barn få växa upp med ett djur, att så självklart ha någon som väntar där hemma när man kommer en från skolan, trösta när man var ledsen, leka när man var ensam. Jag uppskattade honom och älskade långt upp i tonåren.
Tyvärr blev han mer aggressiv och det visade sig att han fått problem med diskbråck och hade svåra smärtor. Det blev veterinärbesök och mina föräldrar försökte lite fint förklara att det kanske kunde vara så att hans svåra diskbråck inte gick att åtgärda och att det kunde vara så att det bästa var för honom att få somna in. Mamma hade bokat ett uppföljningsmöte hos veterinären.

Jag glömmer det aldrig. Mamma och pappa kom hem med honom inlindad i en filt. Avlivning var det enda alternativet. Mamma lade honom i tvättstugan i en korg och mina brödar vill gå in och ta farväl en sista gång. Jag bröt fullständigt ihop och ville absolut inte se honom död eller ta på hans kalla kropp. Jag minns att jag rusar ut och smäller igen dörren. Springer hem till min bästa vän och skriker att ”han är död”! Jag ville inte gå hem till huset där han låg död utan sov över hos min kompis.
Dagen efter åker mina föräldrar till vår sommarstuga där han älskade att vara. Han begravdes under en stor ek. Sommarstugan såldes ett par år efter men han vilar ännu under eken i det vackra landskapet.

Idag är jag vuxen och det är 35 år sedan. Galet, men än idag tänker jag på honom och minns. Oavsett tiden som gått så är det en familjemedlem som lämnat. Hittade ett kort häromdagen och blev nästan rörd. Så många minnen. Min fina gamla vän.

Jenny