I stor sorg, saknad och skuld

Han var två år när han omplacerades till oss. Olyckligt gick han från rum till rum och letade. Vi tränade kontakt, jag provade alla möjliga ord som sitt, ligg men han bara tittade på mig och fortsatte vanka.

Vi bestämde oss att starta från noll och anmälde honom till en valpkurs och med kursledarens tillstånd gick han valpkurs trots sin ålder. Vi började om med ord han nog inte kunde eller hört och han lärde sig snurr och sen snurrade hela tiden när han ville något. Sen kom sitt, spinn, tassen, andra tassen, slalom blixtsnabbt. Den enda hund jag tidigare haft som lärde sig så snabbt var en Bordercollie. Men att ligga ner det ville och tänkte han inte göra.

Sen efter en kortare tid hos oss hände det första gången, en äldre dam med stavar fick ett bett. Det blev en hel del blod då damen åt blodförtunnande medicin. Vi bortförklarade det med att hon nog hade kommit åt honom med staven.

Vi gick en aktivitetskurs och började träna lite freestyle. Vi fick rådet att träna balansboll, parkour och liknande eftersom han hade dålig stadga i bålen, muskler och muskelkontroll. Han utvecklades och klarade snart att balansera kroppen i övningar som sitt vackert. Vi sanerade hans tänder som var dåliga redan när han kom trots att han var så ung.  Han var den mest hanterliga hund jag haft, klippa klor, borsta tänder, trimning var inga problem. Han var alltid samarbetsvillig

Och sen hände det igen.

Vi tränade ännu mer på att gå fint vid vår sida men det ledde också till att människor kom närmare. Han gick ju så fint och lugnt hos oss, så ingen höll det avstånd de skulle ha gjort mot en stökig hund.

Jag insåg att en hel del människor absolut inte tänker väja. Jag drog mig så långt som möjligt till vänster. Men en del vill verkligen passera på hundens sida så jag lyfte upp honom för första gången. Jag som alltid tyckt att småhundsägare var fåniga som bar sina hundar.

Och sen hände det igen.

Vi vandrade i fjällen, gick trickskurs och började vänja honom att även gå på högra sidan för att ha ett alternativ när människor trängdes. Han kunde nu massor av saker som åttor, slalom och till slut var han trygg nog även för ligg utomhus. Hans livslust och nyfikenhet var enorm men också hans osäkerhet när miljön blev stökig eller ny omkring honom.

Och sen hände det igen.

Vi lovade oss att det aldrig skulle hända igen. Det skulle aldrig hända igen men…

Sen hände det igen.

Vi köpte en munkorg men vi visste att vi hade nått vägs ände. Att vi inte kunde ta fler risker och låta det här fortsätta. Varje springande barn var en risk.

Mina egna tankar

När jag hade min första hund för flera decennier sedan pratade man om ångestbitare. Alltså, en hund som inte såg någon annan utväg än att bita i en trängd situation och det är nog det närmaste jag kommer för att förklara. Det finns de som frågat hur vi vågade ha honom lös. Men, han skulle aldrig ha sprungit fram till någon eller gått till anfall. Det fanns ingen aggressivitet och han var inte intresserad av främmande människor och jagade aldrig efter vilt. Troligen skulle inget av betten ha skett om han varit lös och själv hade kunnat välja ett annat sätt att agera.

En annan undran som kommer automatiskt är om någon sparkat honom kanske av misstag. Ja, kanske det. Men det tror jag händer många hundar, alltså att vi råkar trampa dem, om vi ska vara ärliga, och det leder inte till en sådan här händelseutveckling.

Triggade omplaceringen något är en annan fundering. Visst kan det vara så men det går inte att veta. Han gick från en ganska begränsad miljö till ett mer aktivt liv. Men orsaken till omplaceringen var att han inte fungerade där han var och behövde mer aktivitet. Uppfödaren, som hanterade omplaceringen, hade åsikten att med mer motion så löser det sig nog. Och det förstår jag, det var självklart utifrån hur hans liv såg ut innan han kom till oss.

I ena vågskålen låg han, vår kärlek till honom och vår erfarenhet av hundar och i den andra vetskapen om att det skulle hända igen. Att det inte var möjligt för oss att hantera cyklister, fotgängare, el-scootrar och allt annat som i hans ögon kom för nära.

Att avliva en gammal hund innebär en period där man långsamt inser att det snart är över innan man måste ta beslutet. Något som jag liksom alla hundägare har tvingats gå igenom.

Att däremot avliva en frisk och ung hund är fruktansvärt och chockartat.

Vi fick två fantastiska år tillsammans.

I stor sorg, saknad och skuld
Karin