Min fina Maja

Jag fick aldrig ha hund när jag var liten, men farmor och farfar hade hund. De bodde i Kristianstad, mitt emot Bongs och på sommaren i Åhus, på samma adress som oss. De hade Finska Spetsar, Beino och Miska.

Jag bestämde mig för att så fort jag flyttat hemifrån så skulle jag skaffa hund. Men så träffade jag min exman när jag var 19 och han tyckte inte om djur alls. De var smutsiga och hörde hemma utomhus.

Vi flyttade till Stockholm, sedan utomlands till San Diego och fick tre barn. Först 2007 fick jag min första hund. Barnen och jag vann. Åtta veckor gammal var hon när vi fick henne. En liten terriermix. Hon vann allas våra hjärtan. Till och med min exmans, även om han inte ville erkänna det. Alltid glad. Alltid full av kärlek.

Hon fick mig ut ur huset vilket hjälpte med min sociala ångest. Att komma hem till hennes glädje över att se oss! Spelade ingen roll om det bara var 20 minuter eller om vi varit på semester. 

Största stödet var hon när pappa blev sjuk och sedan dog. Många tårar. Hon visste när jag var ledsen. Hon hoppade alltid upp i mitt knä och slickade mina tårar. Hundar läser våra känslor så väl. När sedan min exman lämnade mig efter 37 år och min mamma gick bort så hastigt och oväntat var Maja en av de största anledningarna till att jag inte bröt ihop totalt. Hon fanns alltid där. Fick mig att le och skratta genom tårarna. Hon var en underbar och kärleksfull hund.

Tyvärr fick hon leukemi. Som tur var hade vi adopterat en ny hund ett år tidigare. Lilla Elsa, också en liten blandras. De var bästa kompisar. Jag gav henne cellgift varje dag men cancern spred sig till levern och mjälten. 

Till slut var vi tvungna att ta det svåra beslutet att låta henne somna in. Vår veterinär var underbar. Levande ljus och fin, klassisk musik. En mjuk filt. Det hela var väldigt värdigt och fint. Hon bara somnade och barnen och jag klappade, kramade, pussade och pratade med henne hela tiden. Och grät floder. Hon blev 14 år.

Hon kremerades och vi fick hennes aska i en fin liten ask med en mässingsbricka på, samt ett tassavtryck. Hennes halsband ligger ovanpå. Tittar ofta på dem. En god vän i Åhus målade ett jättefint porträtt av henne som alltid får mig att le varje gång jag ser det. Hon har verkligen fångat Maja.

Sorgen är enorm men vi tänker mest på hur mycket hon gav oss. Eftersom vi hade Elsa (och våra rescue marsvin och Bearded Dragon.) så är det lite lättare… En sak som gör det lite lättare är att det finns så många oönskade hundar och andra djur som behöver ett hem och som behöver oss. Jag kommer aldrig sluta att älska och rädda djur. De ger oss så mycket ovillkorlig och ren kärlek. Det är alltid värt det, även om man förlorar dem. 

Jag är en bättre människa pga Maja

Annilla