Min älskade häst

Jag började rida när jag var sex år gammal. På ridskolan fanns det en häst som hette Nobel. Nobel var en shetlandsponny som var 116 cm i mankhöjd. Han var väldigt busig och kastade gärna av sina ryttare i tid och otid. När Nobel skulle gå i pension vid 20 års ålder, frågade de som hade ridskolan om Nobel kunde få lov att vara pensionär hos oss. Mina föräldrar kände de som hade ridskolan, därför fick vi frågan. Såklart fick Nobel flytta hem till oss. Vi hade redan hästar och det fanns en box ledig i stallet. Nobel kom till oss när jag var i nioårs-åldern.

Nobel var lika busig som pensionär. Han kastade gärna av mig när vi var ute och red i skogen. Det var många gånger jag fick gå hem med tränset i handen eftersom han ofta krängde sig ur det när han kastat av mig. Trots sin litenhet var han snabbast av alla hästarna i skogen. Han var fantastisk på att hoppa. När jag blev tonåring kunde jag inte rida Nobel längre. Då skaffade vi en sulky så jag kunde köra honom istället. Han älskade det också. Nobel var min bästa kompis i alla lägen. Om jag behövde prata med någon gick jag ner till stallet och satte mig i boxen. Det kändes som Nobel förstod mig och tröstade mig.

Nio år senare gick jag i gymnasiet. Varje morgon innan jag stack till skolan fodrade jag hästarna. När jag kom ner till stallet en morgon, jag kommer ihåg att det var en onsdag så låg Nobel ner i sin box. Vi ringde veterinären. Han hade fått tarmvred och vi var tvungen att få upp honom och gå långa rundor med honom. Han var jättedålig i två dygn. Jag sov i stallet båda nätterna. När jag vaknade på fredagsmorgonen stod han upp i boxen och såg pigg ut. Hela familjen blev väldigt glada och kände att faran var över. På fredagsnatten behövde jag inte sova i stallet eftersom vi tänkte att faran var över.

På lördagsmorgonen skulle hästarna få mat. När jag kom ner i stallet hittade vi Nobel död i sin box. Detta var en av de värsta dagar i mitt liv. Mina föräldrar var inte hemma så jag fick ta hjälp av ”gubbarna” på gården att få ut Nobel från stallet. Det var lördag så de la Nobel under en presenning en bit från vårt hus. Saknade efter Nobel gjorde att jag tappade mitt intresse för hästar och ridning. Jag hade en unghäst som jag sålde och sedan flyttade jag hemifrån.

Nobel blev 29 år. Jag tänker ofta på Nobel och allt roligt vi gjorde. Saknaden efter honom var väldigt jobbig. När jag väl flyttat till Malmö och det hade gått några år så ville jag börja rida igen. Jag blev medryttare till en häst en bit utanför Malmö. Det blev dock aldrig samma sak. Fick aldrig samma känsla för hästar, ridning och allt vad det innebär. Jag slutade vara medryttare efter ett par år.

Nobel kommer alltid att finnas i mina tankar. Vi hade många fina stunder tillsammans.

Anna Eklöf